Förra året kom Milos Formans filmatisering om konstnärens Goyas liv med Stellan Skarsgård i huvudrollen. ”Goyas ghost” är nu inte den första filmen om Goya, utan det finns några att välja på. Generellt är dock utbudet av spelfilmer om konstnärer begränsat, och det är nästan bara de stora mästarna som Goya, van Gogh, Rembrandt och liknande som man väljer att filmatisera. Kvinnliga konstnärer får man leta efter på filmduken liksom i konsthistorien. Ett undantag är Julie Taymors ”Frida” från 2002, där den sköna Salma Hayek gestaltar konstnärinnan Frida Kahlo. Sköna säger jag, för det är en film som till stor del reducerar Frida Kahlo till en skön och sensuell kvinna, som så småningom blir älskarinna åt Diego Rivera. Filmen faller ganska snabbt in i en typisk stereotyp av kvinnliga konstnärer i konsthistorien. Den framgångsrika kvinnan måste alltid ställas bredvid och jämförs med en stor man för att framgången ska kunna förklaras.
Ett annat liknande exempel är filmen ”Sigrid och Isaac” från 2006, av Anders Wahlgren Zandén, om konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Det är ingen renodlad spelfilm, utan mer en dokumentär som bygger på bl a brevväxling mellan konstnärerna. Filmen ger dock ett mer rättvist porträtt av ett konstnärspar, än te x ”Frida” och visar på de svårigheter, och den orättvisa som fanns i samhället, då det gällde manliga och kvinnliga konstnärer i början av 1900-talet. Grünewald han gör karriär, träffar sina vänner, odlar kontakter, syns i media, medan Hjertén får sitta ensam i Paris och ta hand om hem och familj. Det ska väl tilläggas att historien har gett de båda kvinnorna upprättelse, både Kahlo och Hjertén är lika kända om inte mer kända, än Rivera och Grünewald.
Det flesta spelfilmerna ger nu en ganska stereotyp bild av hur en konstnär är. De konstnärer som återkommer på den vita duken är ofta de som är mest mytomspunna och vars liv är fyllt av dramatik. Bilden av den geniala men galna konstnären, som lever ett stormigt liv, kantat av sex, missbruk, våld och skandaler är vanligast förekommande. Rent dramatiskt är det kanske inte så roligt att se en film om en konstnär som arbetar åtta till fem i sin ateljé med att göra skisser och måla tavlor, och sedan går hem och lägger sig. Istället är det till stor del den romantiska konstnärbilden som tillkom under 1800-talet om den lidande, ensamma och missförstådda geniet som fastnar på filmduken. Bohemerna och miljön runt Moulin Rouge återkommer i olika former, liksom Van Gogh och impressionisterna.
I Mick Davids filmatisering av konstnären ”Modigliani” från 2004, med Andy Garcia i huvudrollen, återfinner man ett frosseri i klichébilden av det missförstådda geniet. Filmen kretsar till största delen kring vin, kvinnor och sång och Modiglianis livslånga fiendskap med Picasso. Modigliani tillbringar i filmen mer tid på krogen än i ateljén, så man undrar när han hinner måla sina tavlor. I slutet av filmen ska alla de kända konstnärerna medverka med vars sitt verk i den stora salongen. Man får då se hur konstnärerna, ackompanjerad av musik med tydliga religiösa undertoner, som besatta kastar sig över sina dukar gudomligt inspirerade och skapar sina verk. Som konstnärsfilm är ”Modigliani” ganska ytlig och spär på den romantiska konstnärsrollen ganska rejält.
När man pratar om romantiserade porträtt av konstnärer, kan man inte låta bli att nämna en klassiker i sammanhanget. ”Han som älskade livet”, filmatiseringen av Irving Stones roman om Vincent van Gogh, från 1956 med Kirk Douglas i huvudrollen. Van Goghs liv är ju själva arketypen för den plågade, geniala och romantiserade bilden av en konstnär. Men man ska nu inte dra alla filmer över en kam, det finns några som har en mer nyanserad bild av konstnärsskapet.
”Flickan med pärlörhänget” från 2004 av Peter Webber, är filmatiseringen av Tracy Chevalier bästsäljande roman med samma namn. Filmen berättas ur tjänsteflickans Griets perspektiv, då hon som sjuttonåring börjar jobba hos den kända konstnären Johannes Vermeer. Skildringen av Vermeer som konstnär skiljer sig en hel del från tidigare nämnda filmer. Tidsepoken och konstnärens roll är naturligtvis en förklaring. Vermeer tillbringar mycket tid i sin ateljé och ägnar sig en hel del åt måleri. Här är det inga krogbesök, utan hemmaliv med familjen som gäller. Det intressantastes med filmen är nu kanske inte personskildringen, utan istället miljöerna. Att se ”Flickan med pärlörhänget” är som att vandra omkring i Vermeers tavlor, med det typiska ljuset, färgerna och interiörerna. Många av filmscener är helt enkelt filmatiserade tavlor av Vermeer.
En av de absolut bästa konstnärsfilmerna är enligt min mening Ed Harris film om Jackson Pollock från 2000, som Harris både regisserade och spelade huvudrollen i. Filmen är ett tätt psykosocialt drama, som presenterar en avromantiserad bild av konstnärskapet. Det är en lång och arbetsam kamp innan det stora genombrottet, ofta ensamt eller bara med några få nära vänner som tror på ens arbete. I det här fallet är det Pollocks fru som sköter alla kontakter, stöttar honom, får honom att sluta dricka och ser till att han blir berömd, vilket Pollock, när framgången börjar dala otacksamt glömmer bort, fortsätter supa och bedra henne med yngre förmågor. Filmen känns både engagerande och realistiskt. Pollock beskrivs inte bara som ett rent geni utan emellanåt även en alkoholiserad skitstövel, vilket kan kännas ganska skönt efter alla de idealiserade porträtt som målats upp på filmduken.
De flesta av filmerna som jag har refererat till är nu Hollywoodproduktioner och spelfilmer vars syfte är att i första hand är att underhålla och dra in en del pengar. Vilket i och sig inte är något försvar för deras stereotypa konstnärsporträtt, men en förklaring. Det ska därför i rättvisans namn tilläggas att det har gjorts många bra dokumentärer om konstnärer som man därför bör se för att få en rättvis bild. Däremot när det gäller spelfilmer om konstnärer så är det för det mesta ganska spektakulära och klichéartade.
