Ingemar Nyström tar upp John Fowles novell Ebenholtstornet. Eftersom Fowles hör till mina favoritförfattare och Ebenholtstornet står i min bokhylla satte jag mig och läste om den. Det var ett intressant återseende.
Jag insåg nog inte tidigare att Fowles hade så djupa insikter i skapande och konst, med min otåliga läsart drogs jag främst in i det ytligare liggande erotiska temat. Dessutom är hans utsiktspunkt brittiskt 70-tal vilket ju skiljer sig från mina konstnärliga referenser.
Som jag uppfattar det menar Fowles att konsten liksom allt annat måste utgå från våra grundläggandeinstinkter för att ha något att säga. Den försupne gamle konstnären och bocken Henry Breasly föraktar allt teoretiserande och har utvecklat en demonstrativt rå fasad för att skapa utrymme åt sin utsvävande livsstil, medan hans yngre abstrakt målande besökare David Williams i stället är konventionellt korrekt och pryd(-lig).
Den infernaliska storyn är att David kommer med uppdrag att intervjua Breasly, och alltså måste spela med i dennes livsstil, vilken innefattar två unga kvinnliga konststuderande som öppet betjänar den gamle i sängen. Ja, min fixering vid det erotiska temat var kanske inte helt fel, det är här problematiken tydliggörs. Trots att gamle Breasly öppet uppmanar David att ”ge flickorna ett ordentligt knull” så motstår denne frestelsen. Och ångrar efteråt bittert att han inte gav efter för sin naturliga instinkt. Där ligger alltså det grundläggande budskapet: Att vi även som konstnärer, ja kanske allra främst som konstnärer, måste i grunden vara människor i biologisk mening. Annars blir det vi skapar sterilt, meningslöst.
En nyckelscen i novellen ligger i inledningen. På sin väg till den gamle stannar David i det underbara septemberlandskapet och noterar särskilt behagliga färgkombinationer – som parallella färgränder med angivande av datum, tid på dagen och vädret. ”Han var en smula skuldmedveten av att njuta så.”
I stället för att hänge sig fullt ut åt sin upplevelse abstraherar han den alltså till två färgränder, som efteråt på sin höjd kan förmedla en ytterst svag återklang av vad han känt. Han är rädd för livet, vill se det tuktat och reducerat till enkla kontrollerbara rutiner. Det får mig att tänka på delar av forskningen kring Cézannes måleri. Något ljushuvud var fascinerad över hur väl Cézanne beskrev rumsdjupet i sina landskap och testade teorin att olika färger spontant lägger sig på olika djup i bilden. Testpersoner fick titta på en blå, röd, och en gul färgyta i ett mörkt rum och uppskatta var de befann sig, vilken yta som låg närmast respektive längst bort.
Den som studerar Cézannes landskap kan snabbt konstatera att han använde sig av den, atmosfärverkan alla kan se i naturen, långt borta en milt blåtonad färgskala med svaga kontraster, nära en rik färgskala med starka kontraster. Hur nära en ensam färgyta verkar befinna sig är nog en högst subjektiv bedömning. Cézannes styrka låg i att han trots allt teoretiserande behöll en fast förankring i verklighetsupplevelsen.
En gång under mina studier på Konstfack hamnade jag i en diskussion om abstrakt konst. Jag var naiv nog att se en kvalitet i att en abstrakt målning associerade till något ur verkligheten. Jag tillrättavisades då strängt att det just var det motsatta som var det fina, att färgerna bara var sig själva, inte associerade till någonting. Färg för färgens egen skull.
Okej, jag förstår tanken, den rena konsten. Det är bara det att så ytterst få nöjer sig med det, abstrakt konst är sällsynt i folks hem. Människan har inte fått sin syn för att njuta av färgupplevelser utan för att orientera sig i verkligheten, det är ett grundläggande faktum och det gör sig gällande i alla sammanhang. Till exempel lustupplevelsen när man ”upptäcker vad en målning föreställer” är nog ett uttryck för en ren självbevarelseinstinkt. Från att ha varit vilse, inte kunnat orientera sig, inser man plötsligt var man befinner sig. Man är trygg igen.
Modernismen framställs ständigt som något mer avancerat än den klassiska konsten. Granskar man saken lite närmare är det ju precis tvärtom. Det som i modernismen framhålls som stora innovationer, till exempel kubismens geometriska ytuppdelningar, ingår i stor äldre konst som en underordnad del i en oändligt mycket mer komplex och sofistikerad helhet.
