Hon föddes 1732, åtta år före Carl Michael Bellman.
Hon dog 1790, två år före Gustav lll.
Men först 1991, när Stockholms kyrkogårdsförvaltning
Gett Johanna af Forselles ett personnummer, kunde hon
äntligen begravas på Norra kyrkogården i Solna.
I DECEMBER KASTAR det skarpa släpljuset långa skuggor över Gamla stan. Mellan Svartmangatan och Prästgatan tornar Tyska kyrkan upp sig mot en duvblå eftermiddags-himmel. Kyrkogården är ett barn av 1700-talet. Ide´n om denna gravtyp, där kyrkan omges av arkader med nischer för kistor, utvecklades av italienarna.
I ett hörn av kyrkogården står Tyska församlingens kyrkokamrer och röker. Stefan Schierbeck har röd dunjacka och sitt gråa hår i en hästsvans.
Han tänker tillbaka på den 3 oktober 1991, då han fick uppdraget att leda ombyggnationen av Tyska kyrkans gravvalv. Det är någon han aldrig skall glömma. Arbetet med förbesiktningen börjar en tisdagsmorgon strax efter nio. Stefan Schirbeck och Lennart Öberg, en kollega från församlingen, går runt i gravkorets källarvalv och mäter. Där nere i fukten och halvdagern har ingen människa varit på årtionden. Efter en halvtimma gör Stefan en märklig upptäckt:
-Lennart, det fattas åtta meter! Efter att ha gjort mätningen två gånger är kyrkokamreren säker på sin sak. Lennart kliar sig i huvudet.
-Tror du det?
-Det måste finnas ett igenmurat rum någonstans.
Stefan låter ficklampan svepa över de kalkade murväggarna. För att få visshet måste de ta upp ett hål i väggen. Mysteriet lämnar Stefan ingen ro. Efter att ha diskuterat upptäckten med sin fru vid middagsbordet lyfter han luren och ringer Lennart. Vid tiotiden på kvällen, försedda med bilmejsel, slägghammare och ficklampa, beger de sig ner i kyrkans gravkor och börjar hacka i den del av väggen som de tror kan vara igensatt. När de får bort en sten kan de skönja en hålighet innanför. Men det lilla hålet avslöjar inte vad som döljer sig där inne, varför Stefan kilar upp på kansliet och hämtar sin gamla Instamatickamera med blixtkub av plast. Tillbaka vid hålet sticker han in armen och fotograferar i olika riktningar. Morgonen efter lämnar han in filmrullen för framkallning i en butik på Västerlånggatan. Sent på eftermiddagen nästa dag får han se vad bilderna visar. Han ringer Lennart.
Jag har fått bilderna. Du måste komma över omedelbart. Bilderna visar ett kalt rum. I änden av rummet finns en stentrappa som leder upp till övervåningen, där den är igensatt. Det är inte klokt, säger Lennart efter att ha suttit tyst en lång stund. Det måste finnas något mer där bakom. På kvällen är de plats igen. Stefan lyfter upp några golvplankor på övervåningen och kryper ner i trossbotten. Det är trångt, men han tar sig ändå in någon meter under plankorna.
Ser du nåt? Undrar Lennart. När Lennart inte längre kan se honom, hör han en dov röst inifrån golvet: Nu ser jag trappan. Den är intakt och välbehållen. Stefan förstår att han har funnit rummet där de sänkte ner kistorna till de privata kryptorna. Han berättar för Lennart att det måste vara själva platsen för ceremonin, innan man sänkte ner kistan till gravkammaren.
Han vet efter att ha läst igenom kyrkoböckerna att samtliga gravar skulle ha tömts 1865. Det skulle inte finnas någon kvar.
Källaren hade inhyst så många som 1 500 lik samtidigt. Huvudena för sig, benknotorna för sig. På 1860-talet tömde Tyska kyrkan hela sin allmänna gravkammare. Församlingen hade köpt sju massgravar på Norra kyrkogården och liktågen gick i skytteltrafik från Svartmangatan till Solna skog. Det var något som gjorde ett kusligt intryck på August Strindberg. I boken Gamla Stockholm beskrev han den bisarra syn som mötte nattflanörerna på Sveavägen. Spöklika katafalker rullade kväll efter kväll i nordlig riktning ut ur stan.
Vad August Strindberg inte visste var att det saknades en kropp. För kyrkokamrer Schierbeck är historien långt ifrån över bara för att han och kollegan funnit rummet för nedsänkningen av kistorna.
Det är nu den börjar.
När de väl har tagit sig in i rummet och lyst sig omkring en stund tänker de först att ”Jaha, det var det, äventyret är över och vi har bara funnit ett tomt, fuktigt rum, där en trappa leder en våning upp och upphör i en murad vägg”.
Men det är något annat som fångar Stefans intresse.
Ser du, nästan viskar han och riktar lampskenet mot en svag utbuktning i väggen. Det där ser också igenmurat ut. Stefan går fram till väggen och knackar försiktigt på olika ställen i murbruket. Ljudet förändras och blir ihåligare. Men han vet efter att ha läst igenom kyrkböckerna att samtliga gravar skulle ha tömts 1865. Det skulle inte finnas någon kvar. Vad tror du, Lennart? Kan det röra sig om en gravkammare i alla fall? För andra gången kommer bilmejseln och slägghammaren fram. Nu vet bägge två att de lagligen börjar tänja på reglerna. Men något klartecken från Stadsmuseet har de helt enkelt inte tid att vänta in. När stenen faller inåt kan de höra hur den träffar järn. Ytterligare en sten knuffas in. Sedan lyser de in med lampan. I ljuskäglans sken kan de se ett järngaller. Bakom gallret en kista. En ekkista. Nu går det upp för dem att det är fråga om en gammal grav. Mycket gammal.
Känner du lukten? Ljung.
Förr i världen lades de döda i kistor fyllda med hyvelspån och ljung. Hyvelspånen påskyndade förmultningsprocessen, eftersom den innehöll terpentin, och ljungen tog hand om lukten.
Nu bestämde de sig för att lägga verktygen åt sidan och göra lite historieforskning. Under ett par dagar söker de igenom kyrkoböckerna efter något som kan förklara graven. Sent på lördagskvällen ringer telefonen hemma hos Lennart. Jag har hittat det, säger Stefan i andra änden. Det visar sig att när de tömde gravarna på 1860-talet var det en familj som hade betalat för sin släkting att ligga där i eviga tider. Enligt församlingens gamla anteckningar visar det sig att de har funnit kommerserådinnan Johanna Ulrica af Forselles grav.
Dagen efter kontaktar Stefan Stadsmuseet, länsstyrelsen och kyrkogårdsförvaltningen, som anländer till platsen och ger anvisningar. Två veckor senare river Stefan och Lennart väggen. Under en pressande tystnad får de se hur ekkistan blottläggs i takt med att murbruket kommer ner. Kistan är omgärdad av ett järngaller, som är förseglat med ett kraftigt lås. Stefan har läst att nyckeln kastades i Norrström, som ett tecken på att graven aldrig skulle öppnas.
De får upp låset, öppnar grinden och undersöker kistan närmare. Efter en stund kan de se den graverade mässingsplåten som pryder kistan.
Inskriptionen lyder:
Tacksamma barn har inköpt detta rum att i eviga tider bli ett orubbat viloställe åt deras ömt saknade mor, välborne kommerserådinnan Johanna Ulrica af Forselles, död 1790.
När de tar i kistan faller sidostyckena ut. En stark doft av ljung sprider sig i rummet.
Försiktigt nu.
Vad liten hon är.
Den döda kvinnan i kistan är kort, inte mer än 140 centimeter, hon är gråsvart, vilket tyder på blyförgiftning, och hennes kläder har tiden tagit hand om. Vad gör vi nu?
Fortfarande ska utrymmena byggas om och helt oväntat har församlingen fått en kista på halsen. Vem ska ta hand om henne? Stefan ringer runt för att få råd i saken. När han undersöker släkten af Forselles upptäcker han att den person som enligt släktträdet är närmast sörjande heter Björn af Forselles och visar sig vara psykoterapeut med sin mottagning bara 30 meter från Johannas gravplats.
En dag vid lunch går han över till Skomakargatan för att inviga denne släkting i upptäkten.
Björn af Forselles visar sig vara både förvånad, förstående och intresserad. Han inser kyrkans dilemma: Församlingen hade ju trots allt förbundit sig att sörja för graven i eviga tider.
På kvällen ringer Stefan Lennart för att berätta om överenskommelsen han gjort med Björn af Forselles. Församlingen åtar sig att bekosta en ny kista och kremering, ordna med gravplats på Norra kyrkogården och skaffa en lämplig gravsten.
Nästa förmiddag kontaktar han Stockholms kyrkogårdsförvaltning för att beställa kremering.
En yngre kvinna svarar i telefonen.
Personnumret, säger hon.
Va? säger Stefan.
Vad har hon för personnummer? Upprepar kvinnan med viss irritation i rösten.
Stefan säger att hon är född 1732.
Ja 1932 menar du?
Nej, 1732.
Kvinnan blir tyst. Sedan säger hon: Skojar du med mig? Nej jag menar allvar.
När den värsta förvirringen har lagt sig vägrar kyrkoförvaltningens dator samarbeta. Den accepterar varken födelsedatum eller dödsdatum.
Problemet blir löst genom att intyget får skrivas för hand. På gravintyget får Johanna af Forselles, som första representant för 1700-talet, personnumer 17320000-0000.
Den 1 november 1991 åker Stefan, en tysk präst, Björn af Forselles och hans fru Puck ut till Norra kyrkogården. Tillsammans tänder de två allhelgonaljus, därefter läser prästen några böner på tyska. De sjunger två psalmer. Det är högtidligt. Och äntligen har Johanna kommit till evig ro.
På en höjd vid Norra kyrkogården, i änden av ett hav av gravstenar och omgiven av häckar och knotiga paraplyträd, finns graven. Därifrån kan den gamla kommerserådinnan blicka ut mellan almarna, se konturerna av Karolinska sjukhuset och höra det fjärran ljudet av pendeltågen som stannar vid Solna station.
Hon föddes 1732, till ett Sverige som var utarmat efter 100 år av krig, när den karolinska perioden var ett bistert minne blott. Hon var åtta år när Carl Michael Bellman föddes. När Gustav den tredje hade fyllt sex år gifte hon sig med den 36 år äldre Jacob af Forselles, borgmästare i den finska staden Lovisa. 1768 dog han i ett slaganfall och lämnade makan med fyra minderåriga barn och ett jordbruk att bestyra. Hon fick uppleva när Gusta III tog makten 1772.
Johanna Ulrica af Forselles dog 1790, 57 år, II månader och 24 dagar gammal i bröstsjukdom.
Det året skrev Bellman Djurgårdspastoralen Hvila vid denna källa, Ulla min Ulla och Liksom en herdinna.
Gravstenen är enkel, grå, men har en distinkt inristning i guld. Vid foten av stenen har någon lagt en röd ros.
