Mannen hade en smula märkliga kläder.
Kläderna gör mannen och den här syntes helt tydligt..
Lång kavaj, T-shirt med idolbild och en stor cowboyhatt med ett märke på framtill.
Kunde inte låta bli att kolla,
Hm, Elvis på T-shirten och Elvismärke på hatten.
Mannen i 60 årsåldern, kraftig, guldfärgade glasögon, lockigt grekiskt hår.
Kunde inte låta bli att fråga.
Så du gillar Elvis?
Jag förstår inte vad du menar, sa han.
Ja men du klär dig i Elviskläder, jag antar att du gillar Elvis.
Du, jag är Elvis sa han och räckte fram handen, Elvis Presley. How do you do!
Säkert? Du är inte särskilt lik, sa jag.
Jag är den jag är, Elvis.
Du ser inte alls ut som Elvis envisades jag, om han levat hade han knappast sett ut som du.
Du får det att låta som om jag vore död, sa han besvärat.
Ja men..
Vad heter du, frågade han.
Bengt W svarade jag så ärligt jag kunde.
Jag känner en Bengt W och han ser inte ut som du, sa han. Du kan omöjligt vara Bengt han påminner inte ens om dig, mycket mer hår, möjligtvis samma ålder, runt 60, men i övrigt inte alls lik dig.
Jag är definitivt inte 60 betonade jag.
Den Bengt JAG känner är 60 sa han, så jag tror faktiskt inte att du är Bengt W, sa han.
Började bli bekymrad, hur är det egentligen, här står jag med en falsk Elvis som påstår att jag är en falsk Bengt. Jag började haspla argument. Han lyssnar inte, nynnar på ”Love me tender”, hans ögon kniper ihop, han fladdrar lite med benet.
Du var rätt bra i de där surffilmerna försökte jag.
Hopplös inspelning, usla villkor även om det verkar så skönt på Hawaii, men du, får berätta en annan gång måste av här säger han, uppträda om en timma, trevligt att råka dig Gunnar!
Mannen steg av och T-banerösten tycktes ropa,
”Elvis has just left the building”.
En hög autografjägare rusade fram.
Drömmer jag eller är jag i Ropsten?
