Kurt Vonnegut (1922-2007) är död.
Han har förgyllt vår tillvaro genom åren med en rad romaner, noveller, pjäser och essäer i olika tidningar och tidskrifter. Tomrummet efter honom blir stort.
Av hans romaner tycker jag, liksom många andra, bäst om hans mest kända bok ”Slakthus 5”, men jag läser också med förtjusning hans artiklar. Där behandlar han en rad viktiga ämnen på ett både lättsamt och humoristiskt sätt, som gör att man lätt sänker garden och tar in de tänkvärda texterna. Artiklar har publicerats i så vitt skilda tidskrifter som ”New York Times”, ”Humanist”, ”Rolling Stone”, ”Playboy” m.fl. Ett flertal artiklar finns samlade och går att läsa på www.vonnegutweb.com. Missa inte att gå in på sidan och läsa t.ex. ”Avoiding the Big Bang” (The New York Times Company 1982), ”Why My Dog Is Not a Humanist” (Humanist 1992) and ”Knowing What´s Nice” (In These Times 2003).
Genom åren har jag läst några böcker av honom, men ingen har satt så stora spår som ”Slakthus 5”. Romanens fullständiga titel lyder:
”Slakthus 5
eller
Barnkorståget
En skyldighetsdans med döden
av
Kurt Vonnegut jr
tysk-amerikan av fjärde generationen
nu levande i behagliga omständigheter
i Cape Cord
(där han röker för mycket)
vilken såsom amerikansk infanterist
hors de combat
som krigsfånge
bevittnade bombningen av
Dresden i Tyskland
”Elbes Florens”
för länge sedan
och överlevde för att berätta därom.
Detta är en roman
en smula i den telegrafiska schizofrena
stil som präglar berättelserna
på planeten Tralfamadore
som de flygande tefaten
kommer ifrån.
Frid.”
Den 23-årige Kurt Vonnegut satt under andra världskriget som krigsfånge i Dresden när de allierade 1945 fällde bomber över staden. Bomberna och den eldstorm som utbröt lade hela staden i ruiner och dödade 40 000 män, kvinnor och barn.
I sin roman ”Slakthus 5” beskriver Kurt Vonnegut hur han under åren därefter gång på gång berättar för alla han möter om den stora och viktiga roman han skall skriva om denna upplevelse, tills själva berättelsen om den blivande boken tar över, så den i sig blir en fiktion innan den ens är skriven. Det tar ända till 1969 innan boken kommer ut.
För Kurt Vonnegut kom undertiteln ”Barnkorståget” till då, som han påpekade, det i verkligheten är barn som utkämpar krigen och inte som på film ”glamorösa krigsälskande gamla skitgubbar som Frank Sinatra och John Wayne”.
Hur kan man då skildra de fasansfulla upplevelserna från kriget, fångenskapen, känslan av utsatthet då de egna trupperna släpper bomber över en, och inte minst uppröjandet i ruinerna och sökandet efter 40 000 döda kroppar?
För många år sedan mötte jag en man som hade varit med om bombningen av Dresden som barn. Han själv överlevde, men han förlorade alla sina nära och kära. Han lämnade direkt Dresden och kom till Sverige. Han berättade för mig det enda minne han hade av händelsen. Han mindes hur, när han kom ur skyddsrummet, alla fruktträden slog ut i blom. Som vuxen utbildade han sig och arbetade som trädgårdsmästare. Han återvände aldrig till Dresden.
När Kurt Vonnegut beskriver samma historiska händelse skildrar han den inte i den detaljerade realism som man ofta möter i olika dokumentärer. Kanske för att göra det ohyggliga mer gripbart och möjligt både att skildra och att ta in låter han oss se det genom Billy Pilgrims ögon under hans resor i tid och rum. De är skrivna i form av science fictionbetonade episoder med mycket humor. Under den lättsamma ytan kryper ändå historiens ohyggligheter in under skinnet på läsaren på ett mycket effektivt sätt.
Men det finns även hopp. I slutet av boken är andra världskriget slut. Det är vår och löven börjar spricka ut på träden.
Läs mer om Kurt Vonnegut i författaren Ola Larsmos läsvärda artikel i DN ”Sin generations klokaste författare” samt på www.vonnegutweb.com.
Slutorden ur Vonneguts bok ”Det mekaniska Pianot” (”Player Piano”), är: ”Det här är inte slutet förstår ni, sade han, det finns inget slut, inte ens Domens dag är det”. Bilden av den tomma buren med årtalen under fanns på Kurt Vonneguts officiella hemsida.
