Konsthistorien är alltjämt konstens heliga skrift. Mycket större än bibeln, en skrift uppbyggd av hänvisningar till andra skrifter (monografier, stilhistoria, periodöversikter osv) och som ständigt berikas med nya tillägg.
Uppenbarelser och mirakler kan redovisas över hela den historiska linjen. Det är i konstupplevelsen som undret sker. Denna upplevelse skall vara särskild och blotta oändliga djup. Den stora upplevelsetiden får ändå tillskrivas modernismen. Samtidskonsten har modererat entusiasmen för känslomässiga extaser. Men än förekommer vittnesbörd.
Professorn i konstvetenskap Margareta Rossholm Lagerlöf är ett utmärkt exempel på det något föråldrade konsumtionsbeteende som man ibland kan iaktta bland konstvärldens medlemmar. Hon har varit på ett seminarium om Rauschenberg och är full av entusiasm: ”den amerikanska chock jag tog del av som ung vid 1960-talets mitt på Moderna Museet”. Och när hon skall sammanfatta den pågående utställningen får hon till att: ”Ännu, en sista gång, är dessa öppna verk tillgängliga, nästan som vad som helst.”
Men inte ens det räcker. Rossholm Lagerlöf fortsätter att skruva upp sin övertygelse: ”Dragningskraften är som den längtan Heathcliff kände efter Catherine i romanen Svindlande höjder, och som hennes rop från heden.”
Och till slut har hon kommit fram till den glödande mystiken, konsten själv: ”Utställningen öppnar på nytt ett kreativt land och har två sidor: monumentet och den prestigefyllda bekräftelsen; och, å andra sidan, ett gräsrotsperspektiv, kanske inte ens avsett. Bortom alla skillnader, bortom händelsen själv är det konsten som kallar – från livets källådror, ursprung och behov.”
Tron på konsten i sig lever än, förmodligen är den tämligen utbredd, men det är ändå relativt ovanligt att den visar sig i närmast religiösa termer.
Den enskilde kan självfallet uppleva vad den vill. Men ser man något mera nyktert på 60-talet och Rauschenberg så var det väl inte så märkvärdigt. Tiden var mogen för att göra det moderna populärt och i Stockholm fick den liberala medelklassen ta del av det senaste från New York. Spännande och kul. Rauschenberg tillsammans med Jasper Johns och Andy Warhol var på den tiden modernismens apostlar. Men redan under 80-talet kunde dessa nytolkas som föregångare till det postmoderna vilket bland annat redovisades i Lars Nittves utställning Implosion 1987.
Det är inte alltid tiden är mogen, i vissa fall blir den det aldrig när det handlar om den uppenbarande upplevelsen. Konceptkonsten som kom några år senare hade svårt att tränga in i Sverige. Den har aldrig förmått att producera det slags upplevelser som redovisats ovan.
Och här hade vi nog en större händelse i konsten än Rauschenbergs neo-dada.
I detta nådens år 2007 är det meningen att konstvärlden skall få ta del av konstupplevelsens återkomst. Allt är förberett. Men det kommer att bli något helt annat än den modernistiska sensationen.
