Många är de som idag skolar om sig för att finna mening med sitt liv och trivsel i sin tillvaro. Fenomenet är naturligtvis inte nytt, historien kan bidra med många exempel; ett av de mest kända är storköpmannen och kapitalisten Heinrich Schliemann som på 1870-talet, stödd på sin väldiga förmögenhet, sadlade om och ägnade resten av sitt liv åt att leta efter grekernas sagoomspunna stad Troja. Han fann den och dessutom en väldig guldskatt, som han själv påstod vara kung Priamos skatt. Schliemann blev berömd som arkeolog, men nådde aldrig över amatörstadiet.
En svensk motsvarighet till Schliemann var Stockholmaren och sidenvävaren Carl Johan Schönherr, som också sent förändrade sin livssituation. Han blev i fyrtioårsåldern lantbrukare på Sparresäter i Skaraborg men ägnade sig där också så framgångsrikt åt sin passion för skalbaggar, att han kom att bli en världsberömd insektsforskare, långt över amatörnivå.
Duktig yrkesman.
Schönherr föddes 1772 i Stockholm och tog i unga år över faderns sidenväveri, som under sonens ledning fick en storartad utveckling. Hans duglighet och anseende gjorde också att han blev riksdagsman och kommerseråd, men hans arbetsbörda kom på så sätt att bli för stor och hans hälsa började vackla. Härtill kom sorgen efter hustruns bortgång 1808 som berövat honom både livsglädje och arbetslust. Han var vad man idag kallar utbränd. Hans läkare ordinerade därför miljöombyte, vila och ett stilla lantliv.
Schönherr följde åtminstone delvis rådet och med sina fem barn sökte han sig till hustruns hemtrakter i Västergötland och kom resten av sitt liv att bo på herrgården Sparresäter vid sjön Lången i Lerdala socken.
Insektsforskare.
Till Schönherrs beslut att lämna Stockholm bidrog inte bara läkarordinationen utan han hade också ett annat skäl. Redan som barn hade han varit fascinerad av naturen och framför allt fängslades han av studiet av insektsvärlden, entomologin. Han umgicks i Stockholm med framstående naturvetare och lärde sig både latin och grekiska för att kunna skriva och läsa på de internationellt vedertagna fackspråken. Redan tidigt hade han skapat sig ett internationellt rykte som insektsforskare, fått flera uppsatser i ämnet publicerade och blivit invald i Vetenskapsakademien.
Men det var på Sparresäter han på allvar skulle ägna sig åt sin hobby, som så småningom kom att ta så gott som hela hans tid. Schönherr försummade för den skull inte sin roll som lanthushållare. Han återvann snabbt sin hälsa, gifte om sig och av den forne storstadsbon och fabrikören blev det en duktig jordbrukare. De underlydande sattes i arbete, mark bröts, kreatursaveln förbättrades och nya grödor prövades. Schönherr blev t ex en föregångare inom majsodlingen i Sverige.
Sin arbetsdag började Schönherr klockan fyra på morgonen då en yrvaken piga fick servera honom flera koppar kaffe. Styrkt av detta kunde han sedan ordna och ställa med sin gård, men fick också många stunder över till att syssla med sina insekter. Allmogen hade lärts upp att fånga dem med håv åt honom, men småkryp från hela Sverige och från stora delar av världen levererades också till honom av Kongl Postverket. På så sätt slapp han långa och tröttande resor och fältarbete i skog och mark. Vid aftonlampans sken kunde han sedan sitta och examinera, systematisera och nåla upp alla de inkomna exemplaren.
Internationellt känd.
Sitt största intresse ägnade Schönherr åt vivlarna, som är en familj av skalbaggar. Frukterna av sina mer än trettioåriga studier samlade han i ett stort entomologiskt arbete med det pampiga latinska namnet ”Genera et species Curculionidium” (1833-1845). Där beskrivs och artbestäms noggrant över sjutusen vivlar i sjutton volymer på sammanlagt 7262 sidor.
Schönherrs största vetenskapliga insats som gjorde honom nationellt berömd och internationellt uppmärksammad anses vara, att han i sina vetenskapliga arbeten bringade ordning i den oreda beträffande namngivningen som dittills rått inom insektsvärlden. Carl von Linné hade ju tidigare blivit känd för att ha systematiserat växterna och man kan tryggt påstå att Schönherr inom entomologin fullföljde den linnéanska traditionen.
Hans insektsamlingar, i vissa delar de rikaste och bäst bestämda i Europa, tillföll efter hans död 1848 Naturhistoriska museet i Stockholm, där de fortfarande med sina 52 000 exemplar räknas till entomologins mest värdefulla.
