Sällan har man skådat en mer kaxig pressrelease Gulf Art Fair sände ut någon månad innan den första utgåvan av konstmässan. Här sade man sig vara säker på att man kommer att bli en av de fem bästa mässorna i världen inom tre år. Och det klart, om man ser till den takt som landet och olje-regionen i övrigt har lyckats bygga upp på bara tiotalet år kan man begripa att man de är lite kaxiga. Med tillräckligt mycket pengar kan man göra nästan vad som helst – att bygga en skidbacke inomhus, ett undervattensresort, världens högsta torn eller 300 öar som ser ut som världens alla länder till exempel. För 45 miljoner dollar kan man köpa ”Frankrike” till exempel. Sedan har man rätt och plats att låta bygga ungefär två medelstora hus på ön.
Men måhända är det inte lika lätt att köpa den västerländska konstpublikens hjärtan om man inte har lika mycket kulturellt kapital som ekonomiskt. Gulf-regionen var i princip bara sand för 15 år sedan och har inte den anrika kulturella traditionen som exempelvis Iran eller Egypten har. Och i ett muslimskt land också har vissa ganska stränga synpunkter på vad som är konst och vad som istället utgör porr dessutom, vilket torde innebära ytterligare ett hinder på vägen för en traditionell, kommersiell konstmässa att lyckas. Visst blev också ett verk av Tracy Emin i sista stund undanplockat på den allra första Gulf-mässan som ägde rum i början av mars. Den sk. ”Bilbao-effekten” är något som man eftersträvar innerligt just här och just nu, och DIFC, Dubai International Finance Center, gick nyligen in för att sponsra 50% av mässan och det lär ge utdelning efter hand.
Den första utgåvan av mässan lockade dock inte fler än 40 gallerier till sig, och det mest namnkunnige för de mässvane är Whitecube och Albion från London, men Los Angeles, Beijing, New York, Helsingfors, New Dehli och Tokyo var också representerat. Mässan har inte bara ett mål att sätta sig själva i en internationell kontext, men i huvudsak också ett regionalt mål: man vill skapa nya samlare i närområdet. The Third Line är det enda galleriet från staden Dubai på mässan, men ett tunisiskt, ett syriskt och ett turkiskt får också representera Mellanöstern. En gallerist som vill vara anonym medger att man inte har tagit med sig det bästa från konstlagret eftersom man är osäker på hur marknaden egentligen ser ut i Gulfen och pressen från att man deltar i andra, mer prestigefyllda mässor gör att det är viktigt att spara några äss i bakfickan. Stämningen inne på mässan var verkligen ganska märklig; samtidigt som man var spänd på vem som skulle komma av viktiga konstsamlare och vilka priser man kan skulle kunna komma att ta, var man ändå mycket mer avslappnad än i låt oss säga Art Basel eller Frieze-mässan i London, vilka definitivt kvalar in på den listan av mässor man försöker tävla med. I Basel och London vet man att ”alla” kommer och med den superfeta marknaden kommer vissa samlare att till och med slåss om bytet och man måste hålla huvudet kallt för att ”placera” rätt konstnär med rätt samlare. I Dubai är matematiken enklare och man kan slappna av från allt det superstrategiska tänkandet, det är mer art v/s cash rakt av.
Även om man har gjort ett ganska ambitiöst program med offentlig konst, inklusive en tok-kitchig glasbubbla med en levande person i på stranden av Mariko Mori, är konsten på själva mässan så mycket att tala om, det är mer intressant att tala om i vilket sammanhang den tillkommer, om hur man i grannstaterna, de övriga i UAE, United Arab Emirats, målmedvetet eftersträvar en långsiktig konstscen. I Abu Dhabi är inköpen av rättigheterna till att bygga både ett Guggenheim och Louvre (med delar av dess samling) klara och i Sharjah kommer en stor konstbiennal att äga rum med samtida konst redan i april. Regionen är synnerligen intressant att sätta under lupp alltså, och det kanske är mer intressant att mässan äger rum än att beskriva vad som händer i båsen. Däremot har mässan arrangerat ett mycket ambitiöst samtalsprogram med hjälp av Maria Finders som sätter samman Art Conversations på ett mycket fördelaktigt vis för Art Basel mässan. Liksom i Basel kommer alla konversationer att transkriberas och bli en bok som man kommer att kunna få gratis i efterhand. I programmet, som återspeglar hur man önskar föra samman den internationella väst-centrerade konstvärlden med den i Mellanöstern, finns separata ”artists-talk” med konstnärer från regionen och stora paneler med fokus på Mellanöstern-regionen och dess expansiva utveckling. Här finns ”the usual expected” såsom Hans Ulrich Obrist, Daniel Birnbaum och Jèrome Sans, men självfallet också de stora namnen från regionen som Vasif Kortun, Tirdad Zolghadr och Jack Persekian (Sharjah Biennalens big boss).
I regionen hyser man både hopp och rädsla för den explosiva utvecklingen där utländska och lokala investerare slösar resurser och internationella curatorer sätter sökarljuset på de lokala konstnärerna. Visst är kapitalet och fokusen välkommet, men samtidigt är man rädd för en överexploatering man menar redan existerar, och den exotisering som i sammanhanget riskerar att stjälpa mer än hjälpa.
Tidskriften Bidoun som med redaktionen i New York specialiserat sig på konst och teori från Mellanöstern, inrättade sig på en liten ö i närheten av mässan och visade här installationer och videokonst i ett bås, samt erbjöd en läshörna med konsttidskrifter och annat från regionen. Bidoun gör i sammanhanget det stora hästjobb att med ett kritiskt öga följa utvecklingen och skapa debatt som har förmågan att höras i ett polyfoniskt och multi-polärt universum med en stringent och kunnigt fokus på regionen i stort. Om Gulfregionen kan bidra med pengapungen så är resten av regionen extremt rikt på kulturellt kapital – här finns ju västerlandets vagga vilket man inte bör glömma bort. Det är ingen som har glömt bort detta faktum som kommer från regionen vars stolthet är stark och obruten, och nu är man sugen på att återta positionen som kulturcentra. Kanske tar det inte är ett mål som är realistiskt inom tre år, men inom kanske sex-sju år, vem vet?
