102 miljoner betalade MTG i början av 2007 för den svenska mötesplatsen Playahead som startade 1998. Playahead räknas med sina drygt en halv miljon medlemmar som Sveriges näst största community, i topp ligger fortfarande Lunarstorm med drygt 1,2 miljoner medlemmar. Att communities och mötesplatser på Internet har blivit en viktig och värdefull plattform för många människor är tydligt.
I början av 80-talet startade en hel del BBS (Bulletin Board System), en enkel form av elektronisk anslagstavla där man, dvs ofta unga dataintresserade män, kunde koppla upp sig via ett modem och ladda ner program och läsa olika nyheter. Det var väl knappast någon som på den tiden trodde att digitala anslagstavlor skulle bli en enorm hit i framtiden och att man skulle kunna tjäna stora pengar på att skapa mötesplatser för andra människor. I och med Internets utveckling blev dock behovet att kommunicera och mötas på nätet allt större och BBS och nyhetsgrupper utvecklades och kom med tiden att ersättas av den nya mötesformen som fick namnet Community efter ”Virtual community”, som var titeln på en bok från 1993 av Howard Rheingold.
En community är en virtuell mötesplats, där människor kan diskutera, utbyta erfarenheter och bygga olika former av nätverk. En community kan se ut på många olika sätt, men en slags grundstandard är att det finns ett forum, där medlemmarna kan diskutera, en möjlighet att berätta lite grann om sig själv och kontakta de andra medlemmarna internt i communityn. Det finns idag alla typer av communities, från allmänna, där man diskuterar allt mellan himmel och jord, till nischade om trädgårdsodling, släktforskning, hundar, barnfamiljer eller konst.
Inom kulturområdet har det länge varit si och så på communityfronten. Av någon anledning ligger kulturen ofta långt bak när det gäller IT-satsningar, och de communities som har startats har ofta varit på initiativ av eldsjälar och enskilda personer och i många fall drivits på ideell basis. Detta har lett till att de ofta är små och inte når ut till någon större publik, eftersom det inte finns kapital för marknadsföring, utveckling eller möjlighet att helhjärtat ägna sig åt sin skapelse på heltid, vilket ofta behövs för att lyckas i det långa loppet.
Att privata finansiärer och riskkapitalister skulle gå in och pumpa in miljoner i en mötesplats för kulturintresserade, det tror nog ingen som är verksam inom kulturlivet idag. Av någon anledning verkar det som om finansiärerna inte tror att kulturintresserade människor har pengar eller köpkraft, och att man därför inte ser någon möjlighet att få tillbaka sina investeringar. Inte heller kan man förvänta sig att statliga institutioner ska ta initiativ på det här området, de präglas tyvärr ofta av en stelbent konservatism och brukar sällan hänga på nya trender. Sedan klagar man på att man inte når den unga publiken! Diktaren Karlfeldt skrev i en dikt att ”Tala med bönder på bönders vis, och med de lärde på latin”, vilket i det här sammanhanget betyder att man måste vara närvarande på de arenor och tala det språk som dagens unga använder för att de ska bli intresserade. Inom bland annat Folkbildningen har man de senaste åren börjat tänka i dem här banorna och har försökt med att möta unga människor på deras egen hemarena, som communities som Lunarstorm och Apberget.se, för att informera om hur man arbetar med folkbildning, studiecirklar etc. Det återstår väl att se om konstpedagogerna och andra aktörer på konstscenen hittar dit också. Intresset för kultur finns, men det ska som sagt vara på de ungas villkor, kulturen få helt enkelt komma till Apberget och inte tvärtom.
Trots denna dystra bild av kulturlivet på Internet, finns det dock hopp om bättring. Kultur1 är ett bra exempel på hur privata finansiärer tagit initiativ till att bygga upp ett omfattande kulturnätverk med gallerier, magasin, länkbibliotek, portal och community. Sedan årsskiftet har Kultur1 utökat sin verksamhet och tagit över driften av Konstkvarteret, som var Sveriges första renodlade community för konstintresserade när den startade hösten 2004.
Konstkvarteret startade som sagt hösten 2004 av undertecknad och drevs av Sveriges Konstföreningar och tidskriften Konstperspektiv fram till årsskiftet. Tanken med Konstkvarteret var att skapa en mötesplats för konstintresserade och försöka fånga upp nya grupper och intressera dem för bl a konstbildning och konstföreningsverksamhet. Metaforen med ett virtuellt samhälle användes flitigt för att förstärkta intrycket att det här var besökarens hem på nätet. Varje innevånare fick en egen lägenhet som man kunde inreda, man kunde träffas och diskutera med sina grannar, publicera texter i Kvartersbladet, skaffa sig ett husdjur, handla i Konstkvarterets affärer osv. I Konstkvarteret skulle det också vara nära till allt, det mesta inom konstområdet skulle vara samlat på ett ställe, länkar, nyheter, pressmeddelanden etc. På så sätt skulle Konstkvarteret påminna om eget litet konstsamhälle.
Sett i backspegeln var Konstkvarteret ett uppskattat initiativ och i jämförelse med andra renodlade konstcommunities fanns det en bra besöks- och medlemsgrund. Men som tidigare sagts så måste man lägga ner ett stort aktivt arbete och marknadsföra sig brett för att nå genom Internetbruset. Det spelar egentligen ingen roll hur bra din idé är om den inte hörs eller syns. Kultur1 har de senaste åren visat att man har idéerna, visioner och medlen för att skapa en bred plattform för kulturintresserade. Det var därför ett naturligt steg att Konstkvarteret kom att ingå i Kultur1s växande kulturnätverk, där det fanns större möjlighet att utveckla idéerna bakom Konstkvarteret. Samarbete och nätverkande är idag också avgörande för att lyckas på nätet, och kanske framför allt inom kulturområdet, där många rör sig med små marginaler.
Om kulturen ska kunna hävda sig mot andra medier och intressen i framtiden, där maktkoncentrationen är stor och där det finns gott om kapital så måste man samla sina resurser i större lösningar. Det är alldeles för dyrt och ineffektiv när varje aktör bygger upp en egen lösning och driver en hemsida i liten skala. Det måste finnas aktörer som bygger upp standardlösningar och satsar på att skapa breda ingångar som lockar många besökare. Det är först då det bli lönsamt, både ur ekonomisk och kulturellt perspektiv, att driva verksamheten.
Idag kan en kultursajt vara nöjd om man drar ett par hundra besökare om dagen, men då ska man jämföra med t ex Aftonbladet som har 2 miljon besökare om dagen, och kanske fundera på om besöksantalet beror på att man har en verksamhet som lockar få, materialet är dåligt, eller att man helt enkelt är för liten för att nå igenom bruset och hur man i framtiden ska lyckas med detta? Lösningen ligger kanske att samarbete med andra och få upp besöksvolymen, för visst har många kultursajter lika intressant material som Aftonbladet?
Slutligen får man inte heller rygga tillbaka för att Internet nog är gårdagens teknik, allt pekar på att det är i mobilen allt händer i framtiden. Så framtidens mötesplats ligger kanske inte på Internet utan på Mobilnet och frågan är hur står kulturvärlden rustad inför den utmaningen?
