Access är namnet på ett sysselsättningsprojekt inom kultursektorn, som den förra regeringen startade och som löper under åren 2006-2007. Projektet riktar sig till myndigheter, institutioner och organisationer som får statsbidrag för att driva sin verksamhet. Accessmedel består av ekonomisk hjälp med lönekostnaderna om man anställer en arbetslös i syfte att bevara, vårda och tillgängliggöra sina samlingar. Förutom att få ner arbetslöshetssiffrorna inom kultursektorn, är det också en kraftig insats för att påskynda digitaliseringen av offentliga samlingar och tillgängliggöra dem för en större publik.
Inom bildkonstområdet har de flesta större konstmuseerna fått ta del av Accessmiljonerna för att på något sätt skapa databaser med digitala bilder av sina samlingar. Moderna Museet, Nationalmuseum, Grafikens hus, Nordiska akvarellmuseet, Jönköpings läs museum och Statens konstråd är några av dessa. Statens Konstråd, som har till uppgift att köpa in samtidskonst och placera ut den i offentliga byggnader har t ex ett bildarkiv med runt 23000 offentliga verk. Stora delar av arkivet har man genom Accesspengar kunnat digitalisera så att besökare i framtiden kan söka efter offentlig konst som Statens konstråd har placerat ut från 1940 till idag. Nationalmuseum har också stora samlingar, närmare bestämt 600 000 föremål, vilka ungefär 92 000 är tillgängliga på hemsidan via databasen WebArt. 24 000 av föremålen har bild, medan resterande poster innehåller uppgifter om material, teknik, period och konstnär. På samma sätt arbetar Moderna Museet för fullt för att digitalisera sina samlingar osv.
Access är nu en välbehövlig och efterlängtad satsning, för internationellt sett har Sverige legat efter när det gäller att digitalisera sina konstsamlingar. USA och Kanada brukar räknas som föregångarna i sammanhanget. I USA har man också sedan några år tillbaka utvecklat och arbetat med MyMuseum, en teknik som gör det möjligt för besökaren att utforma egna virtuella utställningar genom att spara utvalda konstverk från samlingarna. I Sverige är det Moderna Museet som har kommit längst på området och kan erbjuda besökarna att skapa ”Min samling”. Nästa generations MyMuseum finns nu redan på marknaden, här är det inte längre tal om att samla konstverk i enkla gallerier utan istället att bygga 3D-utställningar som man kan gå omkring. I USA finns bl a företaget Virtual Gallerie, LLC, som specialiserat sig på att göra programvara som museer kan använda för att skapa 3D-utställningar på Internet. (Se sidan: http://www.virtualgallerie.com/index.html).
Att digitalisera de svenska museernas samlingar har ur upphovsrättsperspektiv visat sig vara något besvärligt. Museerna kan sedan tidigare fritt publicera tryckta kataloger över sina samlingar och utställningar, men upphovsrätten är något starkare när det gäller publicering på Internet. För att publicera konstverk på nätet behöver museerna ingå avtal med t ex BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sverige) eller skaffa tillstånd från konstnärerna Även om ett verk är så pass gammalt att upphovsrätten inte längre gäller, så har ofta någon fotograf tagit bilden av konstverket, och då är det fotografen som har upphovsrätten till fotografiet. Att ta reda på vem som är fotograf och har upphovsrätten är inte alltid så lätt när det har gått några år. Enligt lagstiftningen så har museet en skyldighet att göra en rimlig ansträngning för att spåra rättighetsinnehavaren, vilket kan lägga krokben och försena en del av digitaliseringen.
Naturligtvis blir det alltid lite osäker mark när nya medier och ny lagstiftning ska följas, men man kan se att BUS, som i Sverige bevakar konstnärernas rättigheter, har haft en öppen attityd och velat skapa bra lösningar. BUS och Västra Götalandsregionen har t ex ingått ett ramavtal med ett antal kommuner om möjlighet att publicera kommunernas konstsamlingar på Internet. För det är inte bara museer som har konstsamlingar, utan även de flesta offentliga förvaltningar som kommuner och landsting, och det finns en vilja att kunna visa upp sitt konstinnehav och göra det tillgängligt för medborgarna. Ramavtalet som BUS ingick med Västra Götalandsregionen banar väg för att det ska kunna ske i hela landet.
Något som dock är förvånande med Accessprojektet är att staten inte verkar ställa några tekniska krav på hur systemen ska vara utformade och att det i framtiden ska gå att samordna alla dessa databaser med digitaliserad konst på något sätt. Inom biblioteksvärlden har man länge arbetat med en standard när det gäller klassificering och registrering av böcker, vilket idag gör det möjligt för vem som helst att surfa in på www.bibliotek.se och söka efter böcker på svenska kommun- och forskningsbibliotek. Man kunde ju ha önskat sig, när man ändå sätter igång ett sådant här stort digitaliseringsprojekt inom konstområdet, att man hade haft ambitionen att skapa en nationell portal och databas som kunde heta www.konstmuseer.se , där besökaren kunde söka efter konst som köpts in genom statliga eller kommunala skattemedel.
Det känns lite typiskt, måste jag säga, att medan konstmuseerna fortfarande står och stampar på tröskeln för att tillgängliggöra sina samlingar för allmänheten har biblioteksvärlden redan stigit in i vardagsrummet och förbereder sig för nästa generations webb. Stockholms stadsbibliotek har t ex lanserat www.biblioteket.se som bygger på Web 2.0, dvs den andra generationens webb, som använder sig av sociala nätverk, som t ex wikipedia. Istället för envägsförmedling av kunskap bygger Webb 2.0 mer på flervägskommunikation och kunskapsutbyte genom att besökaren är interaktiv och själv bidrar och utvecklar hemsidan. Det dröjer nog, är jag rädd, innan vi ser liknande ambitioner i konstvärlden.
Att konstsamlingar digitaliseras och görs tillgängliga är naturligtvis bra, men på nätet har ett konstverken en stor nackdel om man jämför med en bok, och det är möjligheten att söka i ett konstverk. I en digital bok är det ganska lätt att söka efter olika ord och jämföra olika textpartier, men för att det ska fungera på bilder måste du först ha någon som beskriver bilden i text med hjälp av nyckelord. För tänk om du vill söka efter kända konstverk som innehåller ett äpple. För att det ska fungera idag måste någon ha tittat på alla bilderna och i en text skrivit ordet äpple till verket. Det finns inget kommersiellt sökverktyg, som Google, som kan leta reda på bilden av ett äpple. När du söker på Google efter bilder av äpplen, bygger sökresultatet på att det finns en textbeskrivning som innehåller ordet äpple. Internet var från början ett renodlat textmedium, men har med tiden blivit allt mer ett bildmedium, men det känns inte riktigt som söktekniken har hängt med. Man tänker fortfarande väldigt mycket textlösningar. Varför kan man inte söka i bilder på Internet? Det är nu förmodligen bara en tidsfråga innan tekniken att söka i bilder finns tillgänglig för alla. Enkla sökverktyg där man helt enkelt klistrar in bilden av ett äpple i sökfältet och vips så får man fram bilder som innehåller äpplen. Jag tror att det är först då som betydelsen av digitaliseringsprojekt som Access blir tydligare för allmänheten och dessutom mycket enklare att använda för forskare och andra konstintresserade.
