Det skall vara en trendspanare i år! Varje tidning och tidskrift med självaktning rabblar trender så här i början av året för att de otrygga läsarna skall vara säkra på att allt väsentligt som kan tänkas hända under året kommer att mötas med en aha-upplevelse. Givetvis vill inte vi vara sämre, så här kommer 10 konsttrender att hålla utkik efter under 2007.
Kulturhusboom
Det byggs kulturhus som aldrig förr i Sverige. EU identifierade nyligen kultursektorn som en dynamisk och starkt bidragande faktor till den ekonomiska tillväxten i Europa, och i takt med kommunernas kamp om Sveriges invånare har kulturutbudet blivit en konkurrensfaktor. Man kan bara hoppas att anslagen för att fylla de nya kulturhusen med ett vettigt innehåll är lika väl tilltagna som byggbudgetarna. Tyvärr talar en del oroväckande signaler på att det inte är så. När den kommunala högkonjunkturen är över riskerar kulturhuskrisen att bryta ut.
Galleridöd på Östermalm
Östermalm i Stockholm var förr det självklara navet i huvudstadens galleriliv. Men nu händer något. Ett efter ett lämnar prestigegallerierna sina Östermalmsadresser för att i stället klumpa ihop sig i närheten av Vanadisplan och på Söder. En fråga om lokalhyror eller helt enkelt ett sätt att följa publiken? Morgondagens kulturkonsumenter lär, om man skall tro de demografiska undersökningarna, finnas på Kungsholmen. Onekligen ett underutnyttjat område. Men dagens konstpublik är tidspressad son aldrig förr, så det gäller att gripa tillfället när det kommer. När får vi exempelvis se Stockholms första gallerigalleria, komplett med bar och delitakeaway?
Superbiennaler
I år smäller det till, med både Biennalen i Venedig och Documenta i Kassel. Även om dessa superbiennaler i sig inte är trender, så lita på att vad som visas där (och under vilka former) kommer att avsätta spår även i den lokala konstvärlden ett antal år framåt. Med tanke på den kritik som allt oftare riktats mot biennalsystemet kan man räkna med att bägge utställningarna kommer att innehålla ett visst mått av inåtblickande och granskning av den egna rollen som riktningsgivare för samtidskonsten. Räkna också med att modernismen kommer till heders igen, efter ett par-tre decennier i frysboxen.
Brain drain
Sverige sjunker på Anholt Nation Brands Index årliga mätskala över länders varumärken. Förr toppade Sverige listan, nu har vi fallit till sjunde plats. Avsaknaden av kultur- och sportikoner är förklaringen, enligt Svenska Institutet. Men idag räcker det inte med en Billboardhit, ett antal Wimbledonsegrar och Ingmar Bergmanskt tungsinne för att ge varumärket Sverige en skjuts. I ett land där ersättningen till utövande konstnärer ligger på bottennivå, det offentliga stödet till konsten är ett lotteri och företagsklimatet för småföretagare – vilket de flesta konstnärer är – trots vackra ord är lika bistert som förr, då är det inte underligt att konstnärerna flyttar utomlands.
Digikonst på frammarsch
Även om inte kulturbyråkraterna fattas det, så är digital konst på frammarsch. Mejan Labs i Stockholm, Electrohype i Malmö och en hel drös Internetbaserade projekt gör att det bubblar kring digitalkonsten. Genren har lämnat den teknikdyrkande fasen bakom sig, och producerar nu verk som tar sig an den sociala verkligheten, mänskliga relationer och politiska frågor. Vi i föräldragenerationen må fortfarande ha vissa svårigheter att smälta den digitala konsten, men ungarna kommer inte att ha några problem med saken: de är flaskmatade med communities, nätverksspel och fildelning. Räkna med att den nya generationens digitala konst kommer att dra nytta av den konsumentproduktionstrend som redan gjort sajter som YouTube stora.
Teckningskonstens lov
I en tid med allt högre uppdrivet tempo är det konstnärliga uttryck som teckning som gör sitt segertåg runt landet. Vandrings- och samlingsutställningar med teckningskonst tillhör numera vardagen, liksom det växande antalet konstböcker med teckning i fokus. Orsakerna är inte svåra att fatt. Teckningen har en otvungen och anspråkslös form som attraherar våra medietrötta själar, den kräver inte investering i ny dator varje år och den har en lagom tung konsthistorisk belastning, som man både kan utnyttja och reagera mot. ”Drawing is everywhere”, som en av toppcuratorerna på Tate Modern nyligen uttryckte saken.
Regionernas revansch
Stockholm i all ära, men det är i Malmöregionen och i regionen Linköping/Norrköping som Sveriges högsta tillväxttal visas upp, tätt följda av ett par Norrlandslän. Än har kanske inte lokalpolitikerna fattat vad kulturen skulle kunna ha för betydelse i detta sammanhang, men i kampen om företagsetableringar och nya skattebetalare är kulturutbudet onekligen ett allt starkare kort att spela ut (se för övrigt trenden Kulturhusboom ovan). Om det blir ordentlig fart på statens infrastruktursatsningar blir det geografiska avståndet heller ingen nackdel. Varför köpa en svindyr bostadsrätt i Stockholms innerstad om det går att få en hel villa och ett vettigt kulturutbud på köpet någon annanstans?
Performance och relationell estetik
Performancefestivaler i Stockholm, Göteborg och Malmö nästan samtidigt är mer än ett tecken i tiden. Faktum är att performance vuxit ur entusiaststadiet och är på god väg att bli mainstreamkonst. En viktig faktor i sammanhanget är dess sammansmältning med den moderna dans- och teaterkonsten, vilket skapat en spännande hybrid med potential att ta plats även på de riktigt stora scenerna. Här finns öppna kanaler även till den ibland så förhånade relationella estetiken, där publiken är medskapare av konstverket. Räkna med fler uppvisningar i hämningslös totalkonst, där ingen åskådare sitter säker i stolen.
Fri entré på statliga museer
Den borgerliga regeringens avskaffande av den fria entrén på de statliga museerna var både klåfingrigt och dumt. Speciellt som man ändå behåller 40 av de 100 miljoner arrangemanget kostade per år för så kallade ”riktade insatser” mot barn och ungdomar. Här går man heller inte i takt med utvecklingen i resten av Europa, där fri entré på museer är en företeelse som sprider sig. Det är ju inte bara möjligheten att locka ny publik det handlar om: med ökande besökarantal följer också större expansionsmöjligheter för museernas sidoverksamheter, som caféer, restauranger, bokshop och programverksamhet. Moderata ekonomer förr i tiden talade om ”dynamiska effekter”. Kan någon ringa finansminister Anders Borg?
Bye, bye, Berlin
Berlin har under de senaste tio åren varit en given tillflyktsort för skandinaviska konstnärer som velat ta ett skutt ur ankdammen. Men hur länge till? Stadens finanser befinner sig i permanent bankruttläge, och hade det inte varit för det faktum att Berlin är Tysklands huvudstad hade den nog för länge sedan fått tyna bort i tysthet. Kreativt klimat, javisst, men när ekonomin försämras är inte utländska konstnärer exkluderade från att drabbas av effekterna. Samtidigt finns det andra städer och länder som pockar på uppmärksamhet: London, Toronto, Glasgow och gamla goda konstmetropoler som New York, Barcelona och Paris. Hej då, Berlin. Vi skall alltid komma ihåg dig för det du var.
