Döm om min förvåning – för att inte säga fasa – när jag för en tid sedan i ett av TV:s modereportage fick se min gamla turkosa Miami Vice-inspirerade sidenkavaj på Milanos catwalk. Givetvis var det inte just min avlagda kavaj, utan en ungefär likadan. Men ändå! Snyggare hade den inte direkt blivit med åren. Eller var det bara jag som förändrats? En sak illustrerar i alla fall av den episoden, och det är den gamla sanningen att vi lär oss av historien är att vi inget lär oss av historien. Det mesta återkommer i en eller annan form, allt tröttare för varje ny rundtur i limbo. Dag O Pegrén har i två artiklar om curatorer och konstkritik lyckats åstadkomma en publicistisk Miami Vice-kavaj av sällan skådat slag. Men han är ute i ett (åtminstone som han själv ser saken) vällovligt syfte: att dra en lans för den ”reella bildkonsten”. Eftersom Pegrén inte gör sig besväret att definiera vad denna ”reella bildkonst” egentligen består i tillgriper han den gamla metoden att angripa alla upptänkliga motståndare i hopp om att slippa ställas till svars för sin egen brist på intellektuell stringens.
Pegréns fiender är både maktfullkomliga, inflytelserika och pengastinna. Nej, jag talar inte om de svenska börsbolagens styrelser eller om en handfull riskkapitalister, utan om konstkritiker och curatorer. Och vilken negativ inverkan de har på konsten finns det ingen hejd på. ”Konstnärsplågare” fnyser Pegrén om konstkritikerna, ”konstskojare” om curatorerna. Som slutkläm uppmanar Pegrén läsarna att ”bojkotta curatorförledda utställningar och jobba vidare med adekvata utskällningar där det krävs”.
För några år sedan deltog jag i en bitvis hätsk debatt om konstkritiken, framför allt sådan den utövas i kvällspressen. Jag och min meddebattör Niclas Östlind kritiserade tabloidernas (men inte alls bara dem) för deras fokusering på en konstkritik som betonar nyhetsvärde, spektakulära angrepp och svepande formuleringar på bekostnad av analys, eftertanke och en genomtänkt kritisk hållning. Även Pegrén påstår sig sträva efter samma sak, en ”ansvarsfull granskning”. Tyvärr är han inte förmögen att tänka denna enda tanke till slut. Hans artikel om konstkritiken landar nämligen i rekommendationen att kritikerna skal ägna sig åt ”positiv konstanmälan”. Med andra ord: konstkritiken som en förlängning av konstnärernas och galleristernas marknadsföring, märkligt nog exakt detsamma som Pegrén ondgör sig över när det är de vämjeliga curatorerna som håller i rodret. Man tar sig för pannan.
Men skall man vara rättvis så låter Pegrén även konturerna en ”tredje väg” framskymta ur de intellektuella dimmorna. Denna tredje väg handlar om konstkritikens mål som ett ”balanserat omdöme”, ”syntesens väg”. Här finns kanske ett litet korn av sanning. All seriös konstkritik förutsätter att kritikern levererar både en presentation av utställningen, en analys och ett omdöme om hur väl konstnären och arrangören lyckats. Den läxan har lärts ut vid kritikseminarier under decennier. Den kunskapen har emellertid inte Pegrén brytt sig om att införskaffa. Han lever fortfarande i tron att idealet består i en förgången värld befolkad av ”konstanmälare”, som bara skriver upplyftande utställningsbeskrivningar. Då har han studerat sin nutidshistoria ganska illa. Kritiker som Pettersson Berger (även om han mest skrev musikkritik), Strindberg, Torsten Bergmark, Ulf Linde och deras kolleger var minsann inga fridsamma konstanmälare, utan försedda med skoningslösa pennor som sällan lät sig påverkas av någon inneboende välvilja mot konstnärerna. I jämförelse med dessa herrar är samtida konstkritiska fridstörare och rabulister snarast att beteckna som skolungar.
Så frågan är vad Pegrén egentligen vill? Ser man sig om är världen full av usel konst, usla gallerier och säkert också många usla konstkritiker. Men det finns också bra konstnärer, bra gallerister (faktiskt även bra curatorer) och bra konstkritiker. Problemet är snarare att det i vår nuvarande mediesituation blivit allt svårare att få plats för en reflekterande, analyserande och konkluderande konstkritik. Korta texter och snärtiga formuleringar väger tyngre i den redaktionella prioriteringen. Men den förening av två ståndpunkter som Pegrén önskar är och förblir en utopi. För poängen med konstkritik är inte att den skall försöka nå en position där alla motsättningar slätas ut i ett analytiskt nirvana. Konstkritik skall – och måste – ta ställning, rensa agnarna från vetet och ge ärliga omdömen. Som kritiker betraktas jag själv nog som alltför snäll och beskedlig, men den negativa kritik jag ger försöker jag alltid basera på en gedigen analys. Givetvis kan både konstnärer och gallerister ta illa vid sig ändå, men det är inte mitt problem. Ambitionen är aldrig att, som Pegrén tror, ”fånga den inneboende kvintessensen” hos utställningen eller enskilda verk, utan att bedöma hur de fungerar i mötet med publiken, i det offentliga rum som är konstens spelplan. Men det är klart, för de s.k. konstnärer som är livrädda för att möta publiken och hellre ser konsten som en terapi är en sådan konstkritik farlig, så farlig.
Men ett värre hot än det konstkritikerna utgör identifierar Pegrén i curatorerna. Men om hans analys av den konstkritiska situationen byggde på okunskap är han i fallet med curatorerna rent manipulativ och vilseledande. Efter att i sin första artikel mest ha ägnat sig åt att slänga invektiv omkring sig (”konstskojare”, ”ordbajsande”, ”sjuka curatorer”) har han i sin andra artikel plötsligt upptäckt att det här med curatorer faktiskt är en ganska gammal företeelse, även om de tidigare gick under yrkestiteln utställningskommissarier. Om det är dem Pegrén vill åt är han ute i ogjort väder, för de har funnits vid våra institutioner i hur många decennier som helst. Läser man vidare inser man dock att Pegrén – med eller utan uttalad avsikt – blandar ihop de gamla kommissarierna med den nya tidens s.k. independent curators, en företeelse som slog igenom i USA på 80-talet med början hos de större gallerierna i New York. Men tvärtemot vad Pegrén tror handlade det varken då eller nu om att engagera curatorer som ”fixare” av finansiering och presskontakter, utan därför att uppdragsgivaren har ett intresse av att föra in nya synsätt i sin befintliga organisation. Inte konstigare än att vilket företag som helst anlitar konsulter för speciella projekt där de egna resurserna inte räcker till, eller den egna organisationen behöver hjälp med att ”tänka utanför boxen”. Utomlands är independent curating en ganska odramatisk företeelse, även om den är ny i Sverige. Och vad beträffar curatorernas bakgrunder, så är de lika varierande som jag antar att min egen och Pegréns är.
Vad Pegrén helt och hållet missar är emellertid det viktigaste, nämligen att många curatorer faktiskt själva är konstnärer som på eget bevåg tagit rollen som utställningsarrangörer, ofta med framgång. En föregångare var måhända Ott G Carlsund, arrangör av den skandalomsusade konkretistutställningen under Stockholmsutställningen 1930. I dagens Stockholm har konstnärsdrivna verksamheter som Candyland, Konsthall C, Studio 44 och många andra skapat helt nya scener för mötet mellan konstnärer och publik. Konstnärer som Per Hüttner, Andreas Ribbung och Per Hasselberg har i rollen som independent curators gjort det möjligt för såväl svenska som utländska konstnärer att knyta kontakter över nationsgränserna. Så vad vi egentligen behöver är inte färre independent curators, utan fler! Inte minst Pegrén inskränkta synsätt bekräftar det stora behovet av nytänkande på alla områden i konstvärlden. Och tänker på nytt gör man faktiskt. Just curatorrollens utveckling är just ett bra exempel på hur de traditionella rollerna i konstvärlden under de senaste decennierna brutits upp, och omdefinierats. Konstnärer står inte längre med mössan i handen och väntar på bidrag från Konstnärsnämnden (och här har Pegrén fel: curatorer kan inte söka arbetsbidrag eller projektbidrag från Konstnärsnämnden), utan tar själva rollen som utställningsarrangörer. Detta har också lett till att vi idag har en spännande konstsituationen där institutionerna och de traditionella gallerierna fått sällskap av olika temporära eller permanenta utställningsrum drivna av konstnärer eller av konstnärer i samverkan med representanter för andra yrkesgrupper. Naturligtvis är inte allt rosenrött. Alla curatorer är inte bra, alla utställningsprojekt blir inte lyckade, och frågorna om inflytande och makt är lika aktuella idag som alltid varit. Problematiken har nyligen fångats upp av bland andra IASPIS med den öppna seminarieserien ”Tecken i tiden”. Men det väljer Pegrén givetvis att förtiga.
Även om alla curatoriska projekt inte lyckas, alla konstnärer och gallerister inte håller måttet och alla konstkritiker inte förmår leverera intressant läsning skall man nog tänka sig för innan man tar till storsläggan. En sak kan man nämligen vara säker på, och det är att inget är statiskt på konstscenen. Mot denna bakgrund blir det smått patetiskt när Pegrén pläderar för återkomsten för en ”Sann och Äkta Bildkonst”. För vad är det egentligen han menar? En ledtråd ger hans beskrivning av samtiden, där curatorerna ”gör bildkonsten ’sjuk’ och helst då oaptitlig samt icke önskvärd”. Icke önskvärd av vem? Oaptitlig för vem? Senaste gången man hörde de argumenten var 1933, i samband med utställningen ”Entartete Kunst” i Karlsruhe. ”Vad man ser här är de förkrympta produkterna av galenskap, oförskämdhet och talanglöshet” skrev Adolf Ziegler, Rikskulturkammarens ordförande. Som ett eko ljuder Pegréns ord om ”talangbefriade installatörer, videomarodörer och de ’sjuka curatorerna’”.
Nu skulle det inte falla mig in att anklaga Pegrén för nazistiska böjelser. Man bör alltid försöka se något positivt hos sina meningsmotståndare. I Pegréns fall kan jag känna sympati för hans engagemang i något han tror vara rätt och riktigt. Men hur ofta i konsthistorien har det inte varit de förment rättrogna som haft fel! Pegréns ideal är tillbakablickande, mot en konst som är förutsägbar, ofarlig och överslätande. Och som använder vissa av Pegrén godkända tekniker. Den argumentationen avstår jag från att analysera, helt enkelt därför att den redan i skrivande stund är passé. Varje försök att nagla fast konsten vid ett speciellt uttryck har lidit ett nesligt nederlag, för det ligger i konstens natur att inte finna sig tillrätta där man placerar den. Det gör att man kan känna tillförsikt över att figurer som Dag O Pegrén med automatik kommer att förpassas till konsthistoriens fotnötter
