”Förr i världen” – vilket är alls icke så länge sedan – fanns det inte konstkritiker i media – utan en någorlunda dagstidning höll sig med en eller flera ”konstanmälare” som skrev en ”konstanmälan” eller en ”konstnotis” om en pågående utställning på galleri eller museum. Konsthallar fanns inte – i dagens mening. Den tiden verkar – så här efteråt – ha varit rätt fredlig och positiv.
Det skrevs om det som var bra eller lovande – annars skrevs det inte. Det var en sympatisk hållning – att inte skriva om det mindre bra eller usla. Så borde det vara nu också. Konstruktivt. Men så lyckligt lottade är vi inte – i det att det småningom började dyka upp ”konstkritiker” – som sällan voro sin uppgift mogna och redo. Dessa kände sig nog mera ”kallade” än ”utvalda” – resultat av en sorglig självselektion.
Dess värre förebådade de en tillkomst av senare tiders konsthallar och dito mässor. Den insikts- och kunskapsmässiga halten hos dessa konstnärsplågare kunde variera kolossalt. Flertalet utgjorde själva ”eliten” av Konsten. Jag minns speciellt en inköpsingenjör vid StalLaval i Finspång som skrev den ena självhögtidliga, förödande konstrunan efter den andra i Norrköpings Tidningar – NT – det var inte nån ”höjdare” för någon annan än han själv. Karlen hette B. B. och var både fruktad och avskydd av lokala konstnärer. Som tur var hade NT en bättre skickad kulturredaktör vid namn Inger Dahlman, som skrev både riktigt initierat och positivt i sina artiklar. Till saken hör att hr B. läst lite ”konsthistoria” hos Folke Lalander – då intendent vid Norrköpings Konstmuseum. Trevlig prick, som även älskade jazz och trakterade trombone rätt bra.
Konstkritik? Jaa, det enkla ordet ”kritik” uppfattas i dagligt tal som något negativt – men som absolut inte bör vara det. Vi känner ju till begreppen ros och ris – eller med lycka blid och lycka hård. På samma sätt med positiv och negativ kritik. Om jag inte minns fel kommer ordet kritik från grekiskans ord för ansvarsfull granskning, noggrann skärskådan.
Vid en sådan finner vi vanligen såväl plus som minus – och resultatet vägs samman till ett sorts balanserat omdöme. Detta kan vi inom konstkritiken kalla den tredje vägens hållning – syntesens väg. Inom dialektiken talar vi om tes, antites och syntes – dvs. i syntesen förenas de motsatta, de oförenliga teserna/ståndpunkterna i den konstruktivt livsdugliga Tredje ståndpunkten. En sorts Yin och Yang i asiatisk tankevärld.
Personligen önskar jag helst att se mest av Den tredje vägens konstkritik. Därnäst en Enkel och rak – positiv konstanmälan. Men inte den värsta sortens – den negativa. De två första är fruktbara – den sista destruktiv. Bra, balanserade konstartiklar förutsätter och bygger på lyhördhet, ansvarighet, respekt för uppgiften och människan bakom verket, empatisk förmåga, djup och bred livserfarenhet, verbal noggrannhet och positiv konstsyn hos skribenten. Och ni undrar – med rätta – var finner man denna goda cigarr? Den riktigt bra konstskribenten alltså? Joo, det finns enligt min erfarenhet några riktigt, riktigt bra konstskribenter/-kritiker. En av dem har jag träffat och vars artiklar jag läser med fröjdefullt sinne och behållning. Hon heter Lotta Bergström och skriver för Hallands Nyheter. Hennes hållning i sina artiklar kunde vara mönsterbildande för hur goda artiklar om konst och konstnärer ska skrivas i Sverige. Här slarvas icke – här görs ett rejält jobb med allt vad det kräver. Hon har en särskild gåva att just kunna förmedla det skrivna på ett njutbart sätt. Dessutom har hon fångat den inneboende kvintessensen i precis den utställning jag besökt eller ämnar besöka! Det ni!
Sen får jag inte heller glömma en annan framstående konstskribent som har mitt fulla förtroende och i det närmaste beundran – för sin kunnighet och förmåga till överblick i det stora och i det lilla konstperspektivet. Givetvis menar jag Ingela Lind på DN. Jag har som läsare följt hennes stilistiska utveckling från debut till nuläge – dvs. under många år. Det har alltid varit givande och bidragit till betydande personlig nyfikenhet och utveckling för egen del.
Dock – finnes det säkert andra som lever upp till den Tredje vägens konstkritik – men som av olika skäl inte nått mina ögon.
Så var det då dessa curatorer – vad i fridens namn ska vi ha dem till? Men först en del historik – ty curatorsfunktionen är en vår tids påfund – kanske senare delen av 90-talet? I den tid då mitt intresse för konst var aningen yrvaket bar den ansvarige för en konst-utställning titeln, Kommisarie/Utställningskommissarie. Det var kanske ett uttryck för att den ansvariga utställningskommissionen – eg. utställningsorganisationen – behövde en ”VD”, som skulle ta hand om det praktiska kring utställningen – alltså en Kommissarie. Som på intet sätt hade polisiär befogenhet. En sådan person – helst rejält verbal och med någorlunda erfarenhet av konst – borde ha mycket bestämda meningar om just ingenting eller allt. Bara han (sällan en hon) var en sjuhelsikes fixare av lokal, pengar, konst och publik. Gärna någon med åtminstone ena benet inom reklambranschen eller helst båda på en ledande reklambyrå. Känner personligen en och annan.
Det här curatorsbegreppet har som så mycket annat av hög dubiös halt insmugit sig från USA – ”en nation, som mellan födelse och upplösning inte tycks ha haft något som helst mellanliggande stadium av odling”. Ja, om man undantar naturvetenskap, litteratur, konst och jazz. Sen är det tomt – ekande. Dagens curatorer består vanligen av s.k. konstvetarnissar som mycket raskt annekterade denna suspekta yrkestitel och på något underjordiskt vis fått den legitimerad. Så nu kan de spankulera omkring, härja fritt i konstvärlden som legitimerade konstskojare. Presentera sig som Curator härochvar – det är ungefär varken mer eller mindre än ett ”Mirabile dictu” – dvs. på ren svenska: Har ni hört på fan!
Den rent kompetensbetonade kvalitetn hos dessa dagens curatorer varierar betänkligt nog från -Självutnämnd med visst konstintresse (ev. gallerist med konkurser och kronofogde i hasorna?) till personer med akademisk examen i arkitektur eller kemi eller konsthistoria eller nationalekonomi och examen från journalisthögskola samt en och annan klen bildkonstnär (Dan Wolgers står kanske på tur?) . Salig eller osalig blandning. Är man då – med såna bakgrunder – väl skickade och ägnade för en så viktig och ansvarsfull hantering som curering av konstuställning? Ja, döm själva – vad är din erfarenhet som herr och fru konstpublik? Just det – den svenska konstscenen bär syn för sägen – och uttrycket: ”Verkligheten överträffar alltid dikten” har här fått ytterligare näring för sin utsaga. För att ta en annan liknelse – om de bestulna – i det här fallet bildkonstpubliken. Som vid andra sorters tjuverier sägs det ofta i eftermälet att: den bestulne kallades för tjuven resten av livet….
Nu utbildas eller inbildas det – välj själv – nya curatorer i en 2-årig utbildning i Stockholm, 7 – 8 st. vartannat år. Kan vi våga en gissning och en from önskan att dessa återför den reella bildkonsten till den offentliga konstscenen? Eller blir det så illa som kan befaras, att skadan redan är skedd – dvs. dessa ”sarta” själar redan skolats in i den fortsatt tragikomiska junk-art-farsen och inte längre kan se en riktig duk med eller utan motiv eller en bra skulptur – utan att spy och få migrän? För ljusskygghet är ingen ovanlig åkomma i dessa kretsar.
Varför inte helt sonika revoltera mot nuvarande (o)ordning och ta tillbaka bildkonsten dit den hör hemma – hos konstpubliken och de reella konstnärerna? Det vore ett logiskt steg: Bojkotta konsekvent curatorförledda utställningar och jobba vidare med adekvata utskällningar – där det krävs Använd så mycket målande invektiv som möjligt och som är önskvärt! Jo, för fan.
Som ni redan förstått är det här ett upprop från luttrad bildspråkare i den svenska Junk-Art-Öknen till Alla Er Kära Vänner av Sann och Äkta Bildkonst! Låt oss avskaffa sandlådeverksamheten/ickekonsten och låt oss förse Kejsaren med riktiga, rejäla kläder.
