Skråkänsla. Besserwisserbehov. Nedlåtande. Det finns ingen hejd på de publicistiska förbrytelser som Dag O Pegrén anser att jag begått när jag reagerat på hans artiklar om curatorer och den samtida konstkritiken. Tyvärr känner jag inte igen mig i Pegréns beskrivning. Men ingen rök utan eld, tänker jag. För att gå till botten av problematiken har jag därför, inspirerad av TV:s reklam för pensionsförsäkringar, valt att låta Min Bättre Sida (MBS) genomföra en hänsynslöst uppriktig intervju med Min Sämre Sida (MSS).
MBS: Herr redaktör! Varför så ilsken över herr Pegréns harmlösa små kåserier? Något måste man väl tåla i egenskap av uppburen kritiker?
MSS: Förvisso är det sant. Men vi alla som kastar oss ut i det offentliga samtalet – Pegrén, jag själv och alla andra – får räkna med att inte stå oemotsagda. Om man, som Pegrén, vill provocera, då får man tåla att en ordentlig smäll returneras utan att genast börja oja sig över att ha blivit missuppfattad.
MBS: Men var det nödvändigt att ta i så f-baskat? Pegrén är ju ut i ärliga syften, han skriver ju trots allt på vägnarna av ”flertalet konstvänner”?
MSS: Även jag anser mig vara en konstvän. Och det är just där min poäng ligger: jag har under mina nu drygt 25 år som konstskribent och kritiker alltför försökt vinnlägga mig om att vara rättvis i mina omdömen, väga mina ord och hellre fria än fälla. Därför reagerar jag med hetta när jag upplever att någon ägnar sig åt verbal nedbusning av det offentliga samtalet kring konsten. Konst är för mig en allvarlig sak, och borde vara det även för Pegrén. När jag för några år sedan drabbade samman med Expressen kring nivån på deras konstkritik, då hukade Pegrén och många andra i skyttegravarna. Men det är klart, har man inte argument som tål granskning är det ingen idé att ge sig in i debatten.
MBS: Men inte är väl Dag O Pegrén – målare och krönikör – en verbal buse? Man skall väl få kåsera även kring allvarliga ting? Och har herr redaktören inte slarvat lite med källangivelserna och faktakontrollen när ni tillskriver Pegrén ting han inte sagt?
MSS: Att kåsera – enligt SAOB ”att skriva om något på ett spirituellt, roande sätt i en lätt och ledig stil” – innebär knappast friheten att, som Pegrén, ösa invektiv av typen ”konstskojare”, ”sjuk”, ”ordbajsande”, ”talangbefriad” och ”videomarodörer” över sina tilltänka meningsmotståndare. Om detta stilistiska grepp – vilket Pegrén vill hävda – är ett moment i en retorisk strategi han utvecklat som medicinföreläsare, då kan vi och samhället vara tacksamma för att han numera ägnar sig åt förhållandevis harmlösa verksamheter som måleri och skriftsällande i stället för att utbilda sjukvårdspersonal. När det gäller min hantering av källor nöjer jag mig med att konstatera att de citat jag gör i min text är ordagrant återgivna från Pegréns artiklar.
MBS: Men, herr redaktör, nu är det snart jul och vi skall väl försöka vara lite hyggliga? Vad i består egentligen det förfärliga Pegrén gjort? Han hyser ju till och med en viss aktning för er gärning som skribent.
MSS: Det uppskattar jag givetvis. Men problemet är att Pegrén, som så många före honom, tror att det finns en formel med vars hjälp man kan definiera vad som är äkta och falsk konst, vilket också – simsalabim – gör att man kan fastställa vem som är skojare och vem som är ute i ärligt uppsåt. Pegréns avgränsning av ”sann och äkta” bildkonst till ”måleri av alla de slag – inkl. diverse grafiska metoder m.m. – och skulptur” kan jag respektera om han vill följa denna ledstjärna för personligt del. Men när han slarvigt buntar ihop alla andra konstnärliga uttryck under rubriken ”junk-art” eller ”icke-konst” och gör hela anrättningen till allmän norm, då reagerar jag och säkert många andra av de ”konstvänner” Pegrén åberopar.
MBS: Men visst är det väl lite väl mycket video, foto och installationer i konsten nuförtiden? Vad har hänt med de gamla teknikerna? Bryr ni kritiker er alls om dem?
MSS: Jag kan bara tala för mig själv, och villigt säga att jag kan känna samma hänförelse inför en målning av Torsten Andersson som inför en video av Nathalie Djurberg, ett foto av Helena Blomqvist eller en installation av Peter Geschwind. Det är ju just detta som är spännande med dagens konstsituation: allt är tillåtet, och inget konstnärskap kan exkluderas enbart på tekniska grunder! Härvidlag känns Pegréns ståndpunkt märkligt lik det sena 1800-talets akademism, som med åberopande av de gamla mästarna försökte hejda impressionisternas (och senare modernisternas) anstormning.
MBS: Så man kanske kan säga att herr redaktören kanske har en slags konstsyn?
MSS: Onekligen! Den bygger på nyfikenhet och en generositet när det gäller konstnärliga uttrycksmedel. Låt tusen blommor blomma, målade, fotograferade, installerade eller videofilmade! Det slags insnävning av konstbegreppet som Pegrén gör har i alla tider använts för att blockera nyskapande och försvara etablissemanget. Man skall därför alltid vara på sin vakt när någon försöker hävda en entydig definition av vad som är ”sann och äkta konst”. Det är maktspråk man hör då, och inget annat.
MBS: Så herr redaktören hade med andra ord föredragit att Pegrén förblivit tyst?
MSS: Alls inte, tvärtom! Vi behöver en öppen och intensiv diskussion om konsten, speciellt som vi idag rör oss med en konstbegrepp som kanske är vidare i sin omfattning än någonsin tidigare i historien. Där finns inget rätt eller fel, bara en nödvändighet av att föra en öppen dialog. Om det bränner till ibland, desto bättre, även om jag tycker att man kan tillvarata ett hyfsat språkbruk. Det vore trevligt om så många som möjligt deltog i diskussionen, inte minst konstnärerna själva.
MBS: Nu är det som sagt var snart jul, och då bör vi alla vara lite givmilda. Är det något herr redaktören önskar Dag O Pegrén?
MSS: God hälsa, många nya stora konstupplevelser och ett ständigt växande intresse för allt det nya och spännande som sker i konsten runt omkring oss!
