Vad är det för konstigt med konst? Är det ett område enbart tillåtet för konstnärer med stort K? Kan det vara tillåtet att vara konstintresserad och utifrån den aspekten måla tavlor? Är konst något som vanliga människor får stimuleras av?
Den legendariske konsthistorikern Carlo Derkert var noga med att förklara begreppet för sin publik på Nationalmuseum och Moderna museet: Konst är en tanke, en känsla, en förnimmelse, som är gestaltad i ett material. Det är en minimalistisk definition av vad konst kan vara. För mig betyder det att det kan vara många tankar och många olika slags känslor eller förnimmelser som blir målade eller formade i ett oändligt antal färger och material. Så är konsten, därför kan den upplevas konstig.
Hur kommer det sig att vi människor njuter av att se på bilder eller skulpturer? Ekorrar har inga bibliotek och aporna har inte några museer. Det har vi människor. Vi har förmågan att uppfatta symboler. När vi tittar på Rembrandts ”Kökspiga” så är det uppenbart för oss att det inte är den levande kökspigan som är där på tavlan. Det är enbart ett antal hekto färg som gör att vi tycker oss se en kökspiga. Vi har en inbillningskraft, skulle man kunna säga eller helt enkelt: vi har förmågan att symbolisera. Den förmågan omfattas av alla människor. Det är inte bara etablerade konstnärer som har ensamrätt till den kunskapen. Den kan naturligtvis utvecklas eller hämmas, beroende på vilka människor vi mött i skola och vuxenliv.
Konst är ett språk, fast ett språk med många dialekter. Som språk är det förstås menat att vara ett kommunikationsmedel. Från en människa som vill förmedla ett budskap till en eller flera andra. Budskapet kan vara enkelt eller komplicerat. Skriver Dan Wolgers Dan Wolgers på en vit duk blir det ett enkelt budskap: ”Hallå! Här är jag! Se mig!” Ett slags hugskottskonst som smugit sig in i samtidskonsten. Att göra det ovanliga upphöjs till något enastående. Tänk vad konstnärer kan hitta på!
Jag måste erkänna att jag inte faller i trans för ett sådant kommunikationsinnehåll.
Det blir liksom bara ett konstaterande. Väcker inga tankar.
När modernismen slog igenom i början av förra seklet var det i mångt och mycket ett språkexperiment. Hur mycket gick det att avvika från renässansens bildideal: Försöka att måla så att det blev så likt som möjligt, men att helst skulle det vara vackrare än verkligheten.
Picasso beundrade Vincent van Gogh som införde något nytt i konsten. När han målade ”Potatisätarna” så blev potatisen inte bara en symbol för verklighetens potatisar. I stället blev van Goghs potatis en metafor för möjligheten att överleva i en hård värld. Ett ålderdomligt tecken som skapade ett hopp för en fattig bondebefolkning.
Konst som språk ska också kunna vara en brygga mellan människor. Ett språk ska gå att förstå, intellektuellt och/eller känslomässigt. Konstnärens uppgift kan vara mångomfattande: att skapa upprördhet, ilska, samhällsdebatt, förvåning, glädje och sorg. De i dag accepterade medlen för att klara den uppgiften är obegränsade. Men om kommunikationen helt uteblir vad har konstnären då uppnått? Jag menar att det finns ett ansvar hos konstnärer att använda sig av sitt symbolspråk och sina metaforer så att det blir kommunikationsbart.
Så uppstår förstås nästa fråga. Är det så säkert att etablerade konstnärer gör bättre konst än amatörer? Enligt det jag framfört ovan handlar ju konsten om att använda symboler som inför åskådare visar på och kommunicerar känslor, tankar och förnimmelser. I det arbetet kan inte finnas något facit. Det finns inget rätt eller fel. Hur enkelt kan man måla ett hus så att betraktaren förstår att det är ett hus man menar?
”Det finns inget annat än inre bilder” har jag hört Carlo Derkert säga. Vad man än målar, tar bilden ”färg” av den personlighet konstnären, målaren besitter. Onekligen är Sartres tankar om vad konst kommer att kunna vara ett intressant tillskott till debatten: ”Konst, litteratur, också bildkonst är någonting som ger en estetisk upplevelse som gläntar på springan till en verklighet som man inte har känt till på det viset förut. Konsten har också en annan aspekt: den säger något om konstnären. Den säger något om människan bakom.”
I Göran Tunströms bok ”Under tiden” hittar jag ett underbart stycke som i ett nafs sammanfattar vad jag försökt säga här. Han vandrar efter stranden på Sydkoster där han hade sitt sommarhus. Han har målat en bild som fortfarande är våt; en akvarell. Så möter han fiskaren Walter som står utanför sin sjöbod och Tunström visar sin bild. Walter böjer sig närmare bilden och kisar och säger: ”När en håller ögonen så här nära, ser det bara ut som en massa färgfläckar som nån har kastat dit, men om en ser på avstånd, så är det jädrar i mig exaktare än verkligheten!”. Tidigare har alla stenar varit grå för Walter, nu kan han plötsligt se verkligheten på ett nytt sätt, se stenarna som de egentligen ser ut om man tittar noga. Kanske börja se också annat på ett nytt sätt. Det borde vara skapandets, målandets egentliga uppgift. En uppgift inte bara för experten, utan för oss alla. Använda kommunikationssätt som gör att vi kan börja se verkligheten på nya sätt.
