Nobelpristagaren Orhan Pamuk skulle komma till en stor bokhandel i Stockholm och signera sina böcker. En halvtimme i förväg gick jag dit för att få en glimt av den store författaren och för att köpa hans senaste bok “Istanbul – minnen av en stad”. Jag, som trodde att jag var i god tid, möttes av en ringlande kö av förväntansfulla människor med nobelpristagarens olika böcker i famnen.
Frågorna böljade fram och tillbaka mellan de väntande och de kastades mot de nykomna: “vilka böcker har du läst?”, “vilken bok är bäst?”, “vilken bok skall man börja med?”, vilken bok skall du köpa?”, “jaha, varför det?”. Titlarna vägdes mot varandra. Skulle man ta genombrottsromanen “Den svarta boken” eller deckaren “Mitt namn är Röd” eller den omtalade “Snö” eller kanske den självbiografiska “Istanbul – minnen av en stad”? Hade någon läst någon av de övriga titlarna? Boktravarna med nobelpristagarens böcker smälte ner, försvann, ersattes med nya exemplar. De anställda på bokhandeln arbetade febrilt.
Själv tog jag den senaste boken “Istanbul – minnen av en stad” och travade iväg för att försöka hitta slutet på kön av väntande som ringlade långt, långt runt montrarna bort genom affären. Där stod unga och gamla, män och kvinnor tålmodigt väntande. Vissa hade klokt nog tagit med sig små hopfällbara stolar att sitta på under väntan.
Minuterna kröp fram. Kön växte mer och mer. En del sprang fram och tillbaka, bytte bok, tog en till, lade ifrån sig en annan. Mumlet ökade. Människor började samtala med sina grannar i kön. De som stod längre bak i kön undrade oroligt om de skulle hinna fram och få sin efterlängtade signatur i boken. Så började samtalen gradvis ändra karaktär.
Man samtalade om nobelpristagaren, om hans böcker, om annan litteratur. Samtalen gled vidare till storstaden Istanbul med sin historia som kulturell smältdegel, nobelpristagarens hembygd. Vi bräddrade i boken “Istanbul” såg de mer än halvsekelgamla bilderna från en på en gång närvarande och svunnen tid. Man talade om hur vi liksom nobelpristagaren påverkats av vår hembygd och dess traditioner. Hur möter vi utifrån vårt perspektiv staden Istanbul? Man berättade reseminnen från staden, talade om filmer och reportage man sett. Allt vävdes samman i samtalen i kön. Vi började så tala om och reflektera över olika platser, om deras möjligheter och också utrymme till nya möten. Möten där helt främmande människor kan spegla sig i varandra, i varandras kunskaper och erfarenheter, där deras egna erfarenheter långsamt börjar lösas upp och delvis sammansmälta med den andres. Möten som kan ge impulser att bredda och fördjupa våra liv. Om alla situationers möjligheter att vidga och förändra vårt seende. Efteråt är man en annan, samtidigt som det blir än tydligare hur viktigt det är att följa sin egen väg. Att inse som nobelpristagaren själv uttryckt det att “människan behöver inte glömma det förflutna för att bli en del av framtiden.
Så kom nobelpristagaren och signerade vänligt våra böcker, och författaren Orhan Pamuk fick ett ansikte. Samtalen i väntan på Orhan Pamuk kom att handla både om nobelpristagaren själv och hans böcker och om de impulser vi fått till nya oväntade möten och samtal om livet självt.
I dag mottar Orhan Pamuk nobelpriset i litteratur. Romanen “Istanbul – minnen av en stad” ligger på mitt sängbord och väntar på att bli läst. Det är en serie berättelser med fotografier från staden Istanbul signerad av Orhan Pamuk. Den börjar: “Redan som mycket liten anade jag att min värld var rikare än vad som syntes vid första anblicken…”
