En sak kan man vara säker på. Det finns vittring i konstlivet på kursändringen som vi redan diskuterat ett tag härstädes. En sak som jag noterat och skrivit om för några veckor sedan är att konstkritikerspråket har börjat brisera i adjektivkaskader. När jag igår läste DN:s två recensioner blev det uppenbart att det börjar bre ut sig. Och det är nog inte bara en svensk affär. Särskilt slående var det att två så olika kritiker som Dan Jönsson och Ingela Lind prövar den spekulativa konstkritikens palett. Dan Jönsson ger sig på att bli berättande och stilist medan Ingela Lind, kan man nog säga, återfaller till det inkännande expressiva. Lind, som redan tidigare visat prov på vad hon kan hämta från sitt modernistiska skafferi och som nu ger sig på Brändströms & Stene utställning av Torsten Andersson, skriver t ex:
”Med sina starka färgkontraster och sina på- och övermålningar rymmer bilderna ett slags kampens och anspänningens alkemi. Som om blodkvarnens malande vore ohyggligt men ändå kan producera förvandlingar och geniala utfällningar.”
Dan Jönsson, som skriver om Haacke, Horn och Nitsch i Berlin, faller inte i den farstun utan lägger ut med ett mer litterärt beskrivande grepp där det klibbar och svävar, men låter sig inte lockas att steget ut i överdriftens gungfly.
Ingela Lind reflekterar också i en artikel över vad som händer i konsten:
”Idékonst för dess egen skull har kommit till vägs ände, liksom krystade relationella strategier. Kanske kan man i stället tala om en återkomst för det existentiella/visuella/fysiska.
Detta var påtagligt på “Moderna¬utställningen” i våras. Och just den generösa stoff- och materialrikedomen tror jag också har varit en kick för utsvultna svenskar på
Moderna museets välbesökta senaste utställning, ’Africa remix’.”
Här har hon säkert rätt, det är, som vi redan många gånger påtalat här, under uppsegling. Ett tydligt tecken är att kritikerna blir alltmer generösa med sina particip och adjektiv.
Medan den spekulativa estetiken rycker framåt kan vi konstatera att de spektakulära nätverken inom Stockholmsmaffian är föremål för uppmärksamhet. Niclas Östlind, denne strängt sysselsatt curator, har lyckats bevilja sig själ medel till Liljevalchs konsthall för Peter Geschwinds utställning – i egenskap av ledamot av Bildkonstnärsfonden. De berörda ser dock inga problem med interna överföringar och beslut. Men det ser inte bra ut. Nu är det naturligtvis så att nätverken och förbindelserna finns och pengarna kommer ändå att gå i önskade riktningar. Möjligen kan man mena att de inblandade skulle vara mindre klumpiga. Påhopp blir det, idag från Nils Forsberg som öser sin galla över Östlind. Det har han kanske förtjänat och för Forsberg är det nog också tack för senast. Han blev tillknuffad av Anders Olofsson och – Niclas Östlind i fjor när den Stora Konstkritikerdebatten rullade igång.
