”Konsten har ju en mängd olika värden. Historiska, teoretiska, konsttekniska, psykologiska, kognitiva, språkliga, ekonomiska, sociologiska, barnsliga, allvarliga, pedagogiska, nostalgiska värden.
Därför blir det olyckligt att några kidnappar eller patent belägger konsten med sina värden.”
Observera dock att de angivna värdena är sådana som finns inom praktiskt taget alla områden. För att värdera konsten skall vi värdera det specifika konstvärdet. För inget av de angivna värdena är tillräckligt för att ge ett konstverk ett specifikt kvalitativt värde. Tidigare var det specifika konstvärdet detsamma som estetiskt värde vilket i sin tur knöts till form och formuttryck. Sedan allting blivit konst och sedan vi tvingats acceptera den institutionella teorin har vi ett annat läge. Den institutionella teorin är nödvändig för att förklara att allting kan vara konst.
Nu måste det naturligtvis vara så att konstvärlden har skäl att kalla något för konst och framför allt för att kalla något för bra konst. Generellt sätt är detta inte särskilt komplicerat, det som är bra konst är nästan alltid något som på ett mer eller mindre överraskande sätt varierar teman som man redan betraktar som intressanta. Sådana teman kan fångas upp med beteckningar som socialkritik, relationell estetik, språkkritik osv. Men eftersom dessa i sig inte kan betraktas som specifikt konstnärliga värden inser man att värdet är något annat, alltså närmast det man kan kallas för konstens överskridande, tillägg, vändning etc. Strängt taget behöver det inte ens vara möjligt att uppfatta att det finns något sådant i ett konstverk, det räcker med att tillräckligt många i konstvärlden anser det. Så hamnar vi där igen. Konstvärlden visar konstvärdet genom att välja vissa slags konst och vissa konstnärer. Och att bli vald blir därför det objektiva kriteriet på vad som gäller som kvalitet – just nu.
Visst kan man tala om grupper som odlar sina egna normer, det som Lyotard kallade för de små berättelserna som uppstår i diverse periferier. Men ser man på konsten inser man snart att perifera grupper är marginella. Curatorer letar naturligtvis efter sådana och plockar med dem på utställningar och biennaler. Vilka konstnärer säger nej till möjliga framgångar? Vilka vill inte ställa ut på bra gallerier och i aktade museer? En karriär kommer därför i praktiken att handla om att göra en karriär i den internationella konstvärlden.
Per tyckte inte att den var stor nog när jag talade om några 100 000 aktiva agenter i den internationella konstvärlden: ”På Myspace har jag, senast jag kollade, 136 661 387 möjliga vänner i nätverket”. Det är inte fråga om att ha så eller så många utan att det finns kvalificerade krafter. Konst är inget man lär sig utan vidare. För att hantera situationen måste man känna till konstens historia och alla de referenser som utgör en högst väsentlig del av dess språk. Om man t ex skall kommunicera på ryska har man ingen större glädje av att ha ett nätverk som består av miljoner som inte behärskar det språket.
Konsten är en högdiskurs vilket alltså ställer särskilda krav på den som deltar. Det är ingen underhållningsverksamhet. Detta hindrar inte att konsten kan låna från vad som helst – och förvandla materialet till högdiskurs. Med högdiskursen förhindras effektivt blandningen av allting. Den breda publiken tröttnar snabbt på konstens anspråk.
