PO Ultvedt är för mig synonym med Rörelse i Konsten. Under mitt allra första besök på Moderna Museet som nybliven tonåring (1961) visades utställningen “Rörelse i Konsten”. Överallt rörde sig maskiner med kraft och energi. Jättelika mobiler hängde från taket. Fullständigt omtumlad gick jag runt bland konstverken. Detta kraftfulla bejakande av kreativitet gjorde mig helt yr. Där fanns fulsnygga och samtidigt humoristiska maskiner, som rörde sig i olika tempo och intensitet, sida vid sida med vackert gracila närmast meditativa mobiler i kolossalformat. Här upptäckte jag PO Ultvedt, Jean Tinguely och Alexander Calder. Jag tog Moderna Museet och dess moderna konst till mitt hjärta. Mitt seende var för alltid förändrat.
Under 1966 kom det stora projektet på Moderna Museet när PO Ultvedt samarbetade med Jean Tinguely och nu också med Niki Saint-Phalle. Niki Saint-Phalle med sin färgstarka frodiga konst. Utställningen hette “Hon – en katedral”. En skulptur av en kvinna i jätteformat skapades. Besökarna kunde högtidligt skrida in i hennes inre via hennes sköte. Samma väg som de flesta av oss använde (fast i motsatt riktning) den gång vi föddes. Jag har fortfarande kvar de gulnande blad som var utställningskatalog. Jag ser på dem ibland och minns just känslan av att skrida in i en katedral.
Den sista utställning jag såg med PO Ultvedts verk var på Thielska Galleriet. Där fanns lådor med fina figurer snidade i trä som rörde sig. Nu var tempot och energin annorlunda. Figurerna rörde sig mer stillsamt, mer meditativt med avbrott som för kontemplation och vila. Livspulsen var lugnare men ändå inte mindre intensiv och närvarande.
Fastän PO Ultvedts egen puls nu har stannat, lever hans rörelse i konsten kvar och genererar mer rörelser av kreativitet som ringar på vattnet.
