Inspirerad! För att inte säga glad trots att höstskuggorna börjar krypa obehagligt nära.
Varit ute i naturen hela dagen, fantastisk dag. Urskog, dramatiska vattenfall, sjöar, några spejande djur och bara enstaka människor.
Har varit på Nationalmuseum och vandrat runt i ”Naturens spegel. Nordiskt landskapsmåleri 1840-1910” som naturvandringen heter.
Går omkring i ”Det sublima Norden”, naturen tränger sig på, väldig urskog, klippblock, svårt att ta sig fram, får en reva på tröjan, borde haft gore-texjacka och graningekängor.
Framme vid en glänta, ett vilt forsande vattenfall. Känner igen Marcus som står och fotograferar det småländska vattenfallet för att sen förstora, förstärka och förföra betraktaren i sin ateljé. Frågar vilken kamera han använder, zoom, brännvidd och pixel, den eviga pixelfrågan, hur många pixlar behövs för ett större småländskt vattenfall?
Han svarar inte, helt upptagen, det dånar från vattenfallet, kanske hör han mig inte, så jag vandrar vidare in i den ”Nära naturen”.
Här har jag varit, minns vandringen bland de norska fjällen för några år sedan, utsikten, fjordarna.
Så lugnt och stilla det är. Stannar till och tittar ner i en tjärn kantad med några vita blommor, så vackert! Törstig, tar fram kåsan, friskt, iskallt vatten, får nästan huvudvärk i tinningen av kylan.
Sätter mig ner och tar det lugnt en stund.
Nu har det gått en stund! Jag hör röster, prat, rop ” I det fria” hör jag,” I det fria”.
Ser en folksamling.
Ser några konstnärer, de ser ut som storkar med sina stafflier.
Känner igen några kändisar trots att det var länge sedan de hängdes ut på Expressens mittuppslag, Zorn, Calle Larsson, Liljefors, några som bryter på finska.
Står där och målar badande kvinnor, kälkåkande ungar och mer eller mindre öppna landskap.
De trotsar alla väder, sol, regn och mordiska mygg för att få stå där och skapa sin bild. Nåja, de står ju bakom duken, värre för de som ska stå modell på andra sidan duken, stå still! frysa, svettas, vänta på att den där hopplöst långsamma konstnären skall bli klar, vänta på lunch eller i alla fall fikapaus. Hade man fikapaus på den tiden? Liljefors fångar några fåglar i flykten med ett enda bestämt penseldrag.
Fåglarna flaxar men lyckas inte komma undan, fast för evigt, förevigade för evigt.
Ett stort moln växer till på himlen, i ”Stämningslandskapet” tar det plats, när sågs ett sådant moln senast?
Ringer SMHI, Cumulus, extrema omständigheter, vackert väder, klorofyll och ljuspartiklar i luften, jaha.
Njuter av landskapet som brer ut sig.
När molnet försvunnit sitter jag där och betraktar det blå ljuset lägga sig över Stockholm.
Min vandring har varit lång, trötta ben, sugen mage men uppfriskade ögon. Men vad är detta? Kö ut i verkligheten!
Debriefing, naturupplevelserna har varit så intensiva att debriefing måste ske. ”I det inre landskapet” i debriefingsällskapet ställer jag mig i samma kö som Munch, Strindberg och Schjerfbeck vill jag minnas, lite osäker om det verkligen är hon.
Lång kö, många som jag inte känner igen väntar på sin tur. Väntar på att få förklara varför de inre stormarna kan ta sig så märkliga uttryck på en alldeles vit duk.
Obetydlig betraktare som jag får obemärkt passera ut genom sidodörren.
Borstar bort några barr och se där! en liten fjäril, trillat ner från en duk rakt ner i min högra sko…… vad kan det betyda? Den som minns Ray Bradbury vet att konsekvenserna kan bli dramatiska, men det är en annan historia.
Håll dig på stigen och unna dig en naturupplevelse på Nationalmuseum!
