Skriva dikt är svårt, det vet alla som försökt. Stannar dikten inom en trängre vänkrets, t ex som födelsedagshyllning eller julklappsrim är det poetiska försöket oförargligt och sannolikt också uppskattat. Men om diktaren har högre ambitioner och trycker och ger ut sina alster, – sannolikt på eget förlag, lever han, – eller hon, farligt. Litterära förståsigpåare och griniga recensenter kan hitta nödrim, haltande rytmer och banalt innehåll och är då obarmhärtiga i sina omdömen, eventuellt publicerade i storstads- eller landsortspress. De kan där vara riktigt elaka och rentav tycka att dikterna är pekoralistiska och med det menar de att de är ett slags ordrik hötorgskonst, knappast att ta på allvar utan mer att skratta åt.
En god representant för pekoralistisk dikt hette Justina Nyström och hon levde en stor del av sitt liv i Lidköping. Men hon var född i Vänersborg och redan i unga år hade hon där lätt för att bevisa sin bristande förmåga att behandla svenska språket. Det framgår med all önskvärd tydlighet av följande hembygdsdikt:
Om Westergötland vore mycket till att skrifva,
Men det för långt nu skulle blifva;
Trollhättan med naturens sköna prakt,
Med arbete och kraftens stora makt.
Halle- och Hunneberg med alla sjöar små,
Det vackra Walle härad äfvenså.
Leckö slott jag dock ej förbigår,
Det gamla minnesrika på Kållandsö qvarstår.
Justina var dotter till en häradsskrivare, blev tidigt föräldralös, uppfostrades av släktingar i Vänersborg, men gifte sig vid mogen ålder med en smed i Lidköping. Denne verkar ha varit sjuklig, men hade det gott ställt med eget hus och flera tjänstepigor. Justina hade därför obegränsat med tid att odla sitt stora intresse, – att skriva dikter. Sedan hon flyttat till Lidköping fortsatte hennes diktning därför att flöda, dessvärre utan hämningar och självkritik och hon hyllar sin nya hemstad med en grönköpingsmässig och lokalpatriotisk dikt som hon kallade:
”Tacksamhets ord till Lidköpings kommun för dess verksamhet”:
En folkskola, av apotekare Kylander skänkt,
En femklassig elementarskola av mamsell Lidbeck skänkt,
En vattenledning handlanden Särnmark givit har,
För alla givare skall tacksamhet bliva kvar.
Lidköpings Baierska ett bolag är,
Det berömdaste öl och dricka köpes där,
Herr patron Sandvall har ordnat allt så bra,
Samhällets tacksamhet bör han ha.
En stadsträdgård ett sommarnöje är,
Av naturens behag njutes trevnaden där,
Ty fågelskaror med variationers sång,
Blomsterparterrer, häckar och en vacker paviljong.
I dikten beröms också mekaniska verkstaden, flickskolan och skarpskyttekåren som alla ges sin beskärda del av dåliga rim, stapplande takt och snusförnuftiga omdömen.
Det ännu på hennes tid sjudande livet i Lidköpings hamn ger bakgrunden till dikten Sjömannen. Några strofer lyder:
Sjömanslivet härligt, men ansvarsfullt det är,
ty det medför omtanka och besvär,
När orkaner och stormar rasa,
för passagerarna då möter fasa.
Lidköping tvenne ångbåtar – Lidköping, Eos- , har,
som över sina Vänern sina bestämda turer tar,
Besvärliga resor för dem är
genom många slussar och Ekens skär.
När Lidköping är uttömt som ämne och inte längre förmår inspirera Justina söker hon sig till annat stoff som intresserar henne och kan hyllas i rim och meter. Och hon är flitig, under sin mest produktiva period omkring 1870 ger hon ut dikter och diktsamlingar i en aldrig sinande ström; de kan handla om Västergötlands städer, lantbruksmöten i Skaraborg, om Kinnekulle eller Lidköpings – Skara- Stenstorps järnvägs invigning 1874. Så vitt bekant är hon ensam om att ha gett ut en diktsamling om ett så föga poetiskt ämne som ett lantbruksmöte. Men Justina levde aldrig på någon inspiration utan samlade i sina dikter torra fakta och snusförnuft, som hon sedan gav diktens form med valhänta rim som dålig krydda. Resultatet kunde därför aldrig bli lyckat och en sentida läsare har svårt att uppskatta hennes krampaktiga försök att skriva lokalhistorisk panegyrik. Det är väl i stället så att hennes oavsiktliga brist på form och stil numera gläder många och att hennes dilettantiska dikter med sina plattityder lockar till skratt.
Hennes diktsamlingar är i dag omtyckta samlarobjekt, på bokauktioner tävlar samlare av Västgötalitteratur med samlare av pekoral om att bjuda på hennes alster. De förra hade nog Justina i sin himmel respekterat men hyllningarna från de senare hade hon säkerligen haft svårare att fördra.
