Ida Lorentzen ger betraktaren en stillsam kick – White Light, Millesgården.
Förutom den utsökta skulpurträdgården och huset där Carl och Olga Milles bodde, finns inom Millesgårdens domäner den av Johan Celsing ritade konsthallen. Här har storheter som Wasily Kandinsky och Kazimir Malevich visats. Det var nu ett tag sedan sådana giganter visades i den förhållandevis lilla konsthallen. Om man ett år bakåt granskar utställningsverksamheten märker man att det är mer samtida konsthistoria än traditionell konsthistoria Millesgården nu fokuserar på. Två fotoutställningar: Dawid och Denise Grünstein och tre intressanta konstnärer: Marc Quinn, Elina Brotherus och den fascinerande Elis Eriksson som dog i början av 2006, har ställts ut. Millesgårdens konsthall går mot samtiden, vilket är intressant, men också tufft. På Stockholmsscenen är det framförallt samtidskonst som presenteras. Att synas, dra till sig publik och få gensvar är alltså inte det lättaste. I detta klimat presenterar nu Millesgården utställningen White Light. En nästan andaktsfull måleriutställning med amerikansknorskan Ida Lorentzen (1951-). Målningarna ser till en början i sina gråa toner och stillsamma motiv ganska anspråkslösa ut. Motiven består av rum, möbler, ljus och skuggor. Det är stillsamt, men likväl fyllt av liv. Vid mötet med Lorentzens målningar tänker jag på två andra konstnärer: norrmannen Vilhelm Hammershøi (1864-1916) och den unga svenskan Gunnel Wåhlstrand (1974-). Den sistnämnda arbetar framförallt med tusch och har ofta jämförts med Hammershøi. Detsamma gäller för Lorentzen som arbetar med olja och akvarell. Hon är född i USA, men har gått på Statens Kunstakademi i Oslo. Under sin utbildning mötte hon givetvis Hammershøi som påverkat henne mycket. I flera bilder av dessa tre konstnärer manifesteras en liknande slags stillhet och tystnad. En tystnad som på grund av den väntan och ro den ger betraktaren också ger en känsla av liv, det vill säga man undrar vad som finns bakom – vad innebär tystnaden, vad betyder den?
Ida Lorentzens bilder visar inga människor. Bilderna visar tämligen tomma rum med några stolar, lådor och skuggor. Målningen Support 2 visar en mindre bänk utan mittskiva vilket innebär att den inte längre är särskilt funktionell. En duk står och vilar mot bänken. En skugga av de båda artefakterna faller mot väggen. Ljuset är lågt, skuggan lång och golvet är blankt. Bilden visar något som är fel – en äldre möbel som av de flesta sannolikt hade kasserats. Kanske hade den eldats upp eller bara slängts. Här utgör den målningens mitt och vad måleriduken lutar sig mot. Det som är fel står i centrum och får utgöra stöd för duken, den kommande målningen. Målningen Secrets and shadows visar en pall som – av egen vilja – lyfter på sitsen och liksom talar. Pallen ser mänsklig och barnslig ut där den står i solskenet och pratar. Fast det är mer som att den säger ifrån. Bråkar emot. Den vill inte vara med längre, är trött på tjafset. Och det blir ju bättre om man säger ifrån. Också i den här målningen är skuggan lång och den faller mot väggen. I Group analysis 2 visar Lorentzen en pall med tre lådor staplade på varandra. Intill står en stol, fast utan sits. I alla dessa tre målningar är möblerna placerade i vita rum. Något tak ser man inte. Färgerna är nedtonade. Titlarna på målningarna ger signaler om något mänskligt, kanske någons väg bort från en kris eller något besvärligt. De tre exemplen innefattar ord som stöd, hemligheter och gruppanalys. Om dessa begrepp ställs i relation vad bilderna visar för det tankarna till terapi i någon form. Bilderna, trots nedtonad färgskala och symbolladdade titlar är inte dystra. De är inte heller glada, men ändock positiva. De ger bilden av något skört, mänskligt och stillsamt. Men utan att ge sken av att vara skröpligt och utbränt. Kanske handlar de om Ida Lorentzen, eller någon närastående. Oavsett målningarnas eventuella biografiska kopplingar är det givande att bara ta del av dem som de är. Målningarnas ljusa toner står i bra relation till konsthallens ljusa golv och väggar. Speciellt utställningshallens bortre rum med de stora fönstren mot bakgården gör bilderna rättvisa. Den här utställningen lyfter betraktaren, men inte på något kraftigt vis, utan mer som en liten knuff uppåt. White Light är en finstämd utställning. En större svensk publik får nu chansen att ta del av Lorentzens måleri.
