Kinnekulle har länge varit känt och berömt för sin yppiga växtlighet och sin blomsterrikedom. Där växer många sällsynta blommor men också sådana som genom massverkan sätter sin prägel på berget. Dit hör den doftande ramslöken och de blommande bärträden, som i maj får sluttningarna att lysa i vitt och som i augusti alltid ger goda skördar av söta bär. Träden heter i floran Fågelbär, på latin Prunus avium, och frukterna är, som namnet antyder, omtyckta av många fåglar, som sprider kärnorna. De gror sedan i den bördiga och kalkrika marken och ger upphov till nya träd.
Sedan länge har traktens befolkning under de första söndagarna i augusti samlats runt om i Kinnekulles lundar för att frossa på de söta bären och då också passat på att ordna lekar och roa sig med allehanda upptåg; en av lekarna kallades ”hök och duva” och en annan ”änkeleken”. Dessa traditioner är sannolikt flera hundra år gamla, hölls länge vid liv och blev berömda under namnet bärsöndagarna. När järnvägarna drogs mot Kinnekulle runt sekelskiftet 1900 fick de än större popularitet och tusentals människor från hela norra Skaraborg löste biljett dit. Dragna av smalspårslok som pustade och spydde ut stenkolsrök ville alla vara med om de folkfester som ägde rum under första, andra eller tredje bärsöndagarna. Personvagnarna räckte inte alltid till utan öppna godsvagnar med i all hast i hopsnickrade sittbrädor fick transportera upprymda och förväntansfulla ungdomar till stationerna Gössäter och Råbäck. Närboende åkte naturligtvis lövad höskrinda, förspända av frustande ardennerhästar, till festligheterna och vägarna vimlade av drängar och pigor som gick till fots.
Väl anlända till Kinnekulle möttes resenärerna av bygdens befolkning som placerat sig strategiskt med sina hinkar och lådor fyllda av sötbär och bigarråer. Dessa mättes upp med litermått och såldes i papperspåsar men företagsamma ynglingar hyrde också ut träd som hugade plockare fick klättra upp i och disponera i tiominutersperioder. Det gick också att hyra stegar för att bättre nå de dignande grenarna med läckra bär. Andra försäljare sålde allsköns marknadsvaror som karameller och lyckobrev men också hemslöjdsalster som käppar och polerade ortoceratiter bjöds ut. Affärerna gick ofta lysande.
Omkring 1920 verkar bärsöndagarna ha varit som mest populära, men de hade också börjat urarta. Den andra bärsöndagen var den som drog mest folk och till den infann sig ungdomarna redan på lördagskvällen och sov då över i lador, skjul och logar. En festplats hade byggts upp i Munkängarna med dansbana, servering, tombola och skjutbana. Dansmusiken exekverades ofta av en ensam dragspelare men ibland kom en blåsorkester från Hällekis och då blandades valserna och schottisarna med en och annan nymodig foxtrot.
Ungdomar från socknar runt Kinnekulle, bl. a Vättlösa, Kinne Kleva, Källby, Holmestad och Hangelösa höll gärna ihop för att kunna försvara sig mot angrepp från herrgårdsdrängar, cementarbetare och stenhuggare, som slog vakt om sina revir och gärna muckade gräl med dem som kommit resande. Gamla oförrätter väcktes till liv, inskränkt bytänkande kom i dagen och konkurrensen om de vackra flickorna spädde på motsättningarna. Det gjorde också det myckna supandet, brännvin och öl rann i strömmar nedför törstiga strupar och redan tidigt på lördagskvällen började blydaggar, snusdosor och knogjärn tas fram, smockor delas ut och rallarsvingar träffa sina mål. Förskräckta hustrur och fästmör försökte förgäves att under vild gråt och gälla skrik skilja de stridande åt men hade inte mycken framgång i sina ansträngningar.
Den ordningsmakt som utkommenderats hade svårt att upprätthålla någon som helst ordning och kunde känna sig lycklig om den klarade sig utan svårare blessyrer vid sina djärva utryckningar och modiga ingripanden. Ofta fick de dock hjälp av några ansvarskännande och starka män och kunde övermanna och ta hand om de bråkigaste och mest berusade slagskämparna. De stoppades då in i ett par godsfinkor som placerats på stickspår i Gössäter och Råbäck och försedda med halm och tunnor för naturbehov fick de tjänstgöra som provisoriska massarrester. Ett stall i Råbäck med boxar avsedda för ridhästar fyllde samma funktion.
Komministern i Husaby N G Strömbom varnar i sin kända bok om Kinnekulle, den kom ut redan 1889, för bärsöndagarna; han skriver: ”Den som är road af att se folklif, särskildt en smula vildt sådant, kan då få sitt lystmäte i den vägen. Andra resande råda vi att undvika Kinnekullebesök dessa dagar”. Med skäl kan man fråga sig om det var sötbären eller slagsmålen som till slut drog mest folk till bärsöndagarna. En bevarad replik ger oss anledning att fundera. Den lyder. – På sönda sa vi åka opp te Kullen och se på när di slöss.
Bärsöndagarna klingade av på trettiotalet och tog slut på fyrtiotalet; sederna hade kanske ändrats och andra nöjen hade kommit och ersatt dem. Hembygdsföreningarna runt Kinnekulle gjorde för några år sedan ansatser att återuppliva de traditionsrika bärsöndagarna i en mildare och mera modern form men tyvärr blev det ingen succé. I Skara, av alla ställen, har man dock sedan flera år tillbaka gjort lyckade försök med en ny typ av bärsöndag. Där ordnas omkring den första augusti VM i kärnspottning och pannkakor med sötbär gräddas och säljs då också till både turister och infödda Skarabor.
Sötbären har även denna sommar mognat på Kinnekulle så som de gjort sedan urminnes tider och många har säkert plockat och njutit av dem. Den förnäma svenska allemansrätten ger oss rätt till det; fågelbär liksom svamp, nypon, lingon, smultron och blåbär får man fritt ta för sig av i naturens rika skafferi.
