Den österländska och japanska kulturen skiljer sig mycket från vår kultur här i västvärlden, inte bara genom våra så otroligt olika värderingar i livet, utan även när det handlar om sådana konkreta saker som litteratur. Intresset för att lära sig det japanska språket har ökat på många håll i världen och detta har självklart medfört en stor nyfikenhet för den japanska litteraturen. Och det är just litteraturen som jag hade tänkt fokusera på i detta arbete, samt försöka besvara diverse frågor som man kan tänkas ha kring ämnet.
Jag tänkte börja med att berätta lite om det japanska språket och skriften eftersom det är grundläggande ingredienser för litteraturen. Då asiatiska språk ofta har en helt annan uppbyggnad så kan det vara lärorikt för oss som är vana vid något helt annat, att få höra lite om det. Den japanska skriften härstammar ursprungligen från Kina som införde den kinesiska kulturen och buddhismen till landet ca 400 f. Kr. Genom detta införande av det kinesiska språket i landet, så skrevs också den allra första skriften samt litteraturen på kinesiska. Eftersom språk och skrift på olika sätt alltid utvecklas, så förändrades även skriften i landet och antog en mer renodlad japansk stil, som i sin tur förgrenades i två olika stavelseskrifter. Hiragana, som enligt tradition skapades av kvinnor vid hovet på 800-talet, består till viss del fortfarande utav kinesiska tecken där varje tecken representerar en japansk stavelse. Katakana, utvecklades ungefär samtidigt som den tidigare nämnda stavelseskriften, och denna skapades i de buddhistiska templen då naturligtvis av män. Båda dessa stavelseskrifter har självklart förändrats en hel del under åren, men det här är i alla fall grunden för den japanska skriften.
Det japanska alfabetet ser helt annorlunda ut om man jämför med det västerländska eftersom det enbart består av olika tecken. Jag skulle kunna tänka mig att skriften är väldigt svårt för de japanska skolbarnen att lära sig, då alfabetet har väldigt många tecken och inte bara har en stavelseskrift, och då kan man bara ana hur svårt det skulle vara för en västerlänning.
Man vet att poesi är den äldsta formen att uttrycka sig, och den tar en väldigt stor plats inom den japanska litteraturen idag. Men ändå så finns det andra viktiga delar som är värda att nämna, som t.ex. den buddhistiska litteraturen och även samurajberättelser som huvudsakligen skrevs på prosa. Den japanska litteraturen har gått igenom många faser och utvecklat nya stilar i och med att kulturella, sociala och politiska förändringar i landet har skett. Så är det väl egentligen med det mesta, att saker och ting formar sig efter de rådande förutsättningarna.
Då poesin är väldigt viktig i Japan så börjar jag med att nämna den första poesiantologin; Man’yoshu Den skrevs på ren japanska, utan inblandning av det kinesiska språket och sammanställdes runt 759 e. Kr. Ett ord som man bland annat använder då man talar om den japanska poesin är Waka, som egentligen står för ett sätt att skriva poesi, ett slags versmått. Då detta kan anses vara något förlegat så använder man mest Haiku som består utav två led som är delade i tre rader med fem plus sju plus fem Mora (den minsta rytmiska enheten i språket).
Eftersom alla japanska ord slutar med en vokal eller ett ”n” så är det väldigt svårt att rimma på japanska då det inte blir så stor variation i textflödet, så detta passar sig inte riktigt i den japanska poesin. Japanerna, som ofta vill arbeta med saker i enkelhet men ändå göra allt som de ägnar sig åt, väldigt stilfullt; har gjort det så att många ord och fraser har flerbottnade betydelser, vilket skapar ett större djup i fraserna samt ett större tolkningsutrymme. Det finns flera regler för hur Haiku skrivs på bästa sätt och en av dem är t.ex. att det måste innehålla något ord som förnimmer om årstiden.
Guldåldern för den japanska litteraturen startade runt 1000-talet i det kejserliga Kyoto, då hovdamen Murasaki Shikibu skrev en serie berättelser som kom att bli kända världen över och som kallas för Berättelsen om Genji. Denna mycket realistiska roman handlar om prins Genjis romantiserade liv vid det kejserliga hovet och återspeglar säkert författarinnans tankar, dock väl undangömda då hon var tvungen att skriva under pseudonym. Detta verk tillhör inte bara världslitteraturen, vilket i sig bevisar en storslagenhet inom skrivandets konst, utan denna berättelse är också världens första roman. Samtidigt som Murasaki Shikibu skrev denna berättelse så började även andra kvinnor att ägna sig åt skrivandet, då mest i dagboksform. Dessa dagböcker har skänkt nutidsmänniskan en ovärderlig inblick över hur det var i hovlivet under denna period.
Efter att dessa mycket romantiska böcker som mestadels handlade om kärlekseskapader inom hovet skrevs, så påbörjades en ny genre inom litteraturen. Genom att samurajerna i landet fick mer makt under en period som kallas Kamakuratiden (1192 – 1333) så uppstod nu krigarberättelser. Det finns en krigarberättelse som tar mest uppmärksamhet än de så många andra som skrivits, och den heter Berättelsen om Heike-klanen. Det kan vara väldigt svårt att hitta några fakta om dessa antika verk, men det jag vet är att den handlar om samurajernas erövrande utav klanen där död, blod och krig var ett faktum. Det sägs att berättelsen har inspirerats mycket utav buddhismen och att man nästan kan känna en underton av religionens tankar och värderingar när man läser verket. Och det kanske egentligen inte är så konstigt eftersom det var just under 1200-talet som den buddhistiska litteraturen fick ett uppsving och prästerna skrev flera religiösa texter och berättelser.
I och med att boktryckarkonsten även kom till Japan så förenklade det också skrivandet för många, så under 1700-talet kom ännu en guldålder då det skrevs allt fler prosaberättelser. Men en stor skillnad var att man nu började ha illustrerande bilder i böckerna, och detta gjorde också att människorna blev mer intresserade av litteraturen, så läskunnigheten ökade i och med detta. Samtidigt så utvecklades det även allt fler genrer inom litteraturen. Sharebon (”skämtböcker”) och Ninjobon (”känsloböcker”), dessa huvudsakligen utspelade sig i glädjekvarteren och hade en mer skämtsam betoning än de prosaberättelserna som skrivits innan. Det blev alltså ”tillåtet” att skämta inom litteraturen. Runt mitten utav 1800-talet så blev den japanska litteraturen starkt inspirerad av västvärlden i och med att människor reste mer och förde vidare den information de fått på färden. Den första ”moderna” bok som då skrevs; Flytande moln (1887-89), av Shimei Futabatei var skrivet på ett språk som var mer anpassat till det nya Japan och skildrade människorna på ett helt nytt sätt som man inte var van vid tidigare.
Det som man kan se nu när jag har gått igenom den japanska litteraturen i stora drag, är att det finns vissa genrer som är mer uppskattade i Japan än vad de t.ex. är i Sverige. Poesin är ju något som verkligen skiljer oss åt, i Japan skulle den kunna vara en hel vetenskap men här i Sverige så är den inte lika uppmärksammad, i alla fall inte längre om man jämför med dagens poesi i Japan.
Det finns så mycket bra och viktigt litteratur som jag skulle kunna ta upp, men det får jag lämna till er läsare att utforska. Men om jag skulle ge exempel på författare som idag är kända och som är värda att läsa någonting utav, så skulle det vara Shusaku Endo med Samurajen och Tystnad, samt något utav nobelpristagaren Kenzaburo Oe.
