I en kort översikt av år 2005 på Sydsvenskans kultursida skrev jag om en upplevelse som ”hade gläntat på ett fönster mot sanningen”.
Ernst Brunners ”Carolus Rex – ett liv i sanning återberättat”. Brunners tes är att Karl XII var en enfaldig buse med total makt. Förblindad av övertygelsen om sin storhet och folkets tillgivenhet förödde Karl XII allt och alla omkring sig. Krigsskildringen är fruktansvärd. Många av dagens populära historiska romaner verkar hopplöst förljugna och romantiska när man har läst ”Carolus Rex”.
Det dröjde inte länge innan det kom en uppretad protest från bibliotekarien Bengt Nilsson som hävdar att boken översvämmas av sakfel, ”möjligen är de rentav så många som 1500” (Brunners bok är tjock, 807 sidor).
Detaljer om felen kan man få på: http://www.svenskhistoria.se/debatt/58.htm. Nilsson tror att Brunner inte bryr sig om sanningen, bara om publicitet och försäljning.
Jag kan förstå irritationen över en hårddragen tolkning av ett komplicerat skeende, men jag menar att boken – i motsats till många hedervärda och historiskt korrekta skildringar – är en nuuplevelse, dvs vad kriget verkligen innebar för civila och soldater av gränslöst lidande, så som vi har bevittnat dagens Balkankrig och förfärats. Brunner sopar undan tidsfärgens och krigsstatistikens mildrande effekt. Och egentligen är det inte meningsfullt att diskutera historiska detaljer kring Karl XII:s liv. Det finns mängder av historiskt material, men ytterst handlar det om att försöka förstå några av krigarkungens avgörande beslut.
Varför envisades han i sex år med att försöka få August av Polen avsatt i stället för att söka en möjlig fred med sina fiender. Under de åren stärkte den ryske tsaren Peter sin krigsmakt och började erövra svenska Baltikum.
Varför förjagade han inte de ryska trupperna från svenskt land utan gick mot Moskva och Poltava 1707? Varför stannade han i fem år i Turkiet, medan vad som var kvar av det svenska baltiska väldet föll och ryssarna fick kontroll över hela Finland? Även de svenska besittningarna i Finland förlorades under den tiden.
Nästan ingen historiker försöker påstå att det var kloka beslut, men bedömningen av Karl XII:s eventuella snille varierar våldsamt, från Brunners brutala totalangrepp till olika tiders hjälteförklaringar. Kasten mellan bragd och katastrof och mellan anspråkslöshet och vad som kan kallas storhetsvansinne förbryllar. Karl XII är en fascinerande gåta.
Många söker förklaringar i hans barndom, i att han bara var femton år när han fick den absoluta makten i ett Sverige som då var en av de mäktigaste staterna i Europa. ”Det var ett ansvar som han var för ung för att bära”, skriver Hans Villius. ”Kungen ville inte avslöja sin osäkerhet. Han blev sluten och anförtrodde sig ínte åt någon. Puerila drag från pubertetsåren fanns kvar och tog sig uttryck i hans handlande. Dit kan man räkna hans ovilja att på något sätt visa medkänsla.” Brunner gör det mesta av det draget.
Frans G. Bengtsson gör i sin ”Karl XII:s levnad” rent hus med småttigt psykologiserande: vad hade den unge kungen att välja på, han som var utan intresse för prat och diplomati, för sprit, erotik eller administration – krig!
”Une belle occupation”, som Napoleon sade, strandsatt på S:t Helena efter sitt nederlag.
Frans G. Bengtsson älskar Karl XII och är nästan lika blind för krigets förfärliga följder som sin hjälte. Karl XII:s ödesdigra beslut förklarar han med att kungen ville vinna det hela utan att bromsas av diplomatins lögner. Han ville näpsa August och Peter definitivt. Bengtsson erkänner att det var ett misstag, men det var ”alls ingen galenskap av sådan art att den gör honom mindre stor, mindre tilldragande eller mindre beundransvärd.” För Frans G. Bengtsson är Karl XII:s liv en tragisk hjältesaga, med de isländska sagornas resning och våldsamhet.
Berättarmässigt är han dock långt från de isländska sagornas ordknapphet, tvärtom myllrar boken av upphetsade resonemang, briljanta formuleringar och färgstarka berättelser om hårda karoliner. Till exempel kungens kammarherre Karl Gustaf Gynterfelt som i slaget vid Kliszow fick båda händerna avslitna av en kanonkula. Så fort hans tillstånd medgav reste han till Paris ”och lät där göra sig tvenne konstiga machiner , som till någon del ersatte förlusten av nämnda lemmar, varefter han åter infann sig hos Konungen och beständigt följde honom, även i slaget vid Poltava.” Han överlevde krig och fångenskap och dog som övermarskalk 1738.
Det är en man i Frans G. Bengtsson smak. När det gäller Karl XII vägrar han att acceptera historikernas kritik ”som utmärkes av en skrämmande andlig platthet och trånghet”. Karl XII:s mest ödesdigra drag, erkänner han dock, var en tjurskallighet utan like.
Voltaire summerade 1731 följderna för Sverige av Karl XII:s regering: ”Det hade berövats alla sina provinser på andra sidan Östersjön, det hade ingen handel, inga pengar, ingen kredit, dess trupper som fordom hade varit så fruktade hade gått förlorade i drabbningar eller av nöd och umbäranden. Mer än hundratusen svenskar var trälar i tsarens väldiga rike, och nästan lika många hade blivit sålda till turkar och tartarer.” Voltaire sammanfattar: ”Karl XII ägde alla förtjänster och dygder till sådant övermått, att de blev farligare än motsvarande laster.” Strindberg instämde inte i fråga om dygderna men i katastrofbilden: ”En dag blir nog Sveriges Förstörare kallad vid sitt rätta namn: Sveriges Bödel!”
Ändå kunde inte heller Strindberg värja sig mot Kungens fascination. I skådespelet ”Karl XII” som utspelas i Lund, i den sista akten av Karl XII:s livsdrama, är kungen trött, hes men med en magisk utstrålning och total auktoritet. Han erkänner inte sitt nederlag: ”De ansåg mig ogenomtränglig därför att jag icke pratade, och jag pratade icke därför att jag icke var vindrickare; ensam vårdande mitt förnuft bland rusiga, ansågs jag dåre.”
Under sin tid i Lund bodde Karl XII i vad som nu är Katedralskolans sångsal. Där spelade skolans teaterförening Strindbergs skådespel, som kammarspel, och jag hade turen att, liksom kungen, vara svårt förkyld vilket gav en viss pondus åt en 17-årig skolpojksröst i rollen.
Karl XII har använts till mycket, dragits fram och stoppats undan, allt efter vad tiden krävde.
Lundahistorikern Sverker Oredsson vet mycket om det. I mitten av 1700-talet inspirerade Karl XII regeringen till ett nytt misslyckat krig mot Ryssland, som därmed skaffade sig ännu en bit av Finland. 100 år senare var det tid att lyfta fram honom som symbolgestalt igen. Johan Peter Molins staty placerades i Kungsträdgården i Stockholm, hotfullt pekande mot öster. Tegnér hyllade en hjältekonung: ”… sin lyckas överman, / han kunde icke vika, / blott falla kunde han.” Men historikerna mumlade dystert att Karl XII:s levnad var ”en sammansättning av underbara äventyr och försummade tillfällen.”
Sekelskiftet 1900 kom och 1905 avträdde Sverige unionsstaten Norge, utan strid. Tid för Karl XII igen, för att hjälpa en förödmjukad nation att minnas ett heroiskt och fruktat Sverige. Karolinska Förbundet bildades. Sammanbitna militärer, kungaparet och högern ägnade sig åt fosterländsk retorik. Strindberg kallade dem galningar och Karl XII ”ett spöke som stått upp ur hunnergravarna”. 1918 kom generalen CO Nordensvans Karl XII-biografi, med förvånansvärt kritiska synpunkter på kungens krigföring – ”hade han vågat taga råd av sina beprövade medhjälpare, skulle han ha varit den mest begåvade och handlingskraftiga härförare, Sverige ägt.”
Mitt exemplar av Verner von Heidenstams ”Karolinerna” fick min far i julklapp 1916. Då var han tio år. Boken satte inga spår i hans sinne vad jag kan förstå, och förmodligen blev han förfärad när Heidenstam 1933 hälsade ”det tyska uppvaknandet” och Samfundet Manhem 1939 uppvaktade Hitler på 50-årsdagen med en statyett av Karl XII. Det är en logisk utveckling av den krigiska hjältemyten och misstron mot öst.
Men det politiska missbruket av Karl XII behöver inte hindra oss att se att Heidenstams ”Karolinerna” faktiskt är stor litteratur, och att Frans G. Bengtssons ”Karl XII:s levnad” är en fantastiskt underhållande och dramatisk berättelse. Vill man ha en hårdare, mera rotborstliknande, brutal och upprörande upplevelse är Ernst Brunners ”Carolus Rex” bra läsning. Vill man kolla de faktiska felen i boken finns det massor av historisk läsning – jag har bara haft plats för en liten del av Karl XII-litteraturen.
