Vintern 1896 hördes ett ivrigt knackande inifrån en lada i närheten av staden Kensington, Minnesota, USA. Följde man ljudet kunde man i skenet från en fotogenlampa se tre män böjda över en stor stenhäll. Det var de svenska farmarna Jonas Gran och Olof Öhman samt den försupne och avsatte prästen Sven Fogelblad. Farmarna turades om att med hammare och mejsel knacka på stenen medan Fogelblad dirigerade arbetet och kom med påpekande om den rätta formen på de runor som höggs in. Efter fullbordat verk släpade de tre i hemlighet stenen till en åker där den grävdes ned. Olof Öhman hittade sedan, ”av en slump”, stenen 1898. Den väckte naturligtvis stor uppståndelse och blev känd över hela världen som Kensingtonstenen och är den mest omdiskuterade runsten som existerar. Dess äkthet har med all rätt ifrågasatts, men också försvarats. De tre initiativtagarna kunde vara nöjda med sitt verk och med det rabalder de åstadkom, men tog sin hemlighet med i graven. De erkände aldrig offentligt sin gärning.
Inskriften
Nordiska runexperter underkände från första början stenen; språkformer och grammatik verkade inte tidsenliga och tveksamheten var också stor till att nordbor förirrat sig så långt in i USA som till Minnesota. Inskriften omtalar bl. a. att åtta göter och 22 norrmän kommit till Vinland och att tio av dem hittats döda, dräpta och badande i blod. årtalet 1362 finns också med på stenen. Historiska fakta bakom inskriften skulle enligt stenens försvarare vara att Magnus Eriksson, kung av Sverige och Norge, sänt ut en expedition för att undersöka om invånarna på Grönland avfallit från den kristna läran. De utsända fann inga människor på Grönland men trodde, att de flyttat till Vinland, alltså nuvarande Nordamerika och de begav sig följaktligen dit för att leta. Under detta sökande skulle alltså dessa nordbor; via Hudson Bay, kommit till Minnesota; där flera dödats, sannolikt av indianer. De efterlevande reste då en runsten till minne av sina kamrater. En viss sannolikhetens prägel har onekligen denna historia.
Uppståndelse och stolthet
När man funnit stenen fördes den i triumf till staden Kensington, där den exponerades i ett skyltfönster hos den lokala banken för att sedan köras till museet i den närbelägna staden Alexandria. Där finns den fortfarande och här har lokala patrioter, hembygdsvänner, turistfolk och inte minst businessmän tagit väl hand om den, på ett mycket inkomstbringande sätt. Hundratusentals turister och skolbarn kan varje år köpa souvenirer där och Kensington och Alexandria kallas med stolthet för ”the birthplace of America”. Man ser gärna i dessa trakter, befolkade av ättlingar till svenska och norska invandrare, att Amerika upptäckts av nordbor och att Columbus och andra italienare inte alls var de första européerna där. De får stöd av historiker som hävdar att Columbus bara var upptäckare i andra hand och att han dessutom säkerligen leddes av nordiska kartor ritade mer än hundra år före 1492: det var vedertagna årtalet för kontinentens upptäckt.
Med detta må vara hur som helst, Leif Eriksson och andra nordbor var sannolikt före Columbus, historikerna är oense. En sak är dock numera alldeles klar: Kensingtonstenen är inte en äkta runsten.
Bevisen
Runologer och språkmän i all ära, men vet man då säkert att Kensingtonstenen är förfalskad? Jo, det är idag bevisat, Landsmålsarkivet i Uppsala gjorde 1964 inspelningar av svenskamerikanska dialekter i Kensington och då kom det där fram intressanta uppgifter om Olof Öhman och kretsen omkrig honom. Den alkoholiserade och avdankade prästen Sven Fogelblad från Lekåsa i Skaraborg utpekades i många intervjuer som initiativtagaren och hjärnan bakom stenen. Han hade den historiska och språkliga bildning, inhämtad i Skara Gymnasium och vid Uppsala Universitet, som krävdes för att åstadkomma en så gott som äkta runtext, han var dessutom känd för sina, vad vi i dag kallar practical jokes.
I Landsmålsarkivets inspelningar svävade dock uppgiftslämnarna lite på målet, ämnet var känsligt och att direkt utpeka några gärningsmän vågade ingen, tillknäppthet och vaksamhet kunde märkas i många röster.
I dag finns dock ett par privatinspelade band tillgängliga. De ägs av Minnesota Historical Society, som går i god för deras äkthet och innehållet i dem är numera offentliggjort och publicerat i utskrift. En son till Olof Öhmans granne, Jonas Gran, berättar sålunda i en familjeinspelning från 1967 att hans far tillsammans med Öhman och Fogelblad huggit in runskriften. De grävde sedan ned stenen under en asprot, där den snart ”hittades”. De tre var folk med sinne för skämt och upptåg och långtifrån några bedragare, det betonas bestämt i bandupptagningen.
Öhman hade sagt: ”Would´nt it be nice to make some scripts that would bluff the people in this here territory, and them educated guys”. Så var det tänkt och man lyckades verkligen, sannolikt långt över alla förväntningar.
I och med detta vittnesmål kan alltså Kensingtonstenen slutgiltigt förklaras som oäkta. Många i USA och främst då Minnesota vägrar dock att acceptera detta, alltför många dollar och alltför mycket prestige omger stenen och man vill gärna fortsätta att betrakta sin landsdel som ”the birthplace of America”. Men då har man så att säga verkligen huggit i sten.
