En sen sommardag i Juli drar vi vår kos jag och min man, mot söder, mot Österlen. Mycket hade jag hört och läst om detta ”Sveriges Provence”, vilket väckte min längtan. Samtidigt vill man inför allt nytt göra sig till ett oskrivet blad, som kan skrivas med nya ord. ”Du behöver bara luta dig tillbaka och låta dig svepas med” sa min man, ”detta är min gåva till dig”. Underbart och lyxigt att få vara i ett tillstånd av det oförutsägbara när man annars lever ett rätt inrutat liv.
Det hade blivit sen kväll när vi kom fram till Brösarp och liksom på måfå körde omkring och letade efter en bit mat. I Andrarum hittade vi ett ställe, som till vår glädje var öppet. Vad vi då inte visste var att denna gemytliga skånelänga tillika gästgiveri, skulle komma att bli vår ”matfavorit” under vår Skånevistelse. Klockaregården i Andrarum ägs och drivs av krögarparet Alan och Ulrika. Alan är en skönsjungande kock som lade operaplanerna på hyllan och istället öppnade krog och började laga god mat på lokala råvaror. Trots att vi kom sent denna kväll, ställde sig kocken glatt sjungande och lagade till en trerätters middag som vi avnjöt i skenet av stearinljus.
Förrätt: Lufttorkat oxinnanlår med kryddkokta päron med kapriskräm.
Varmrätt: Smörstekt, panerad abborrfilé med stuvade kantareller och fräst spenat.
Dessert: Birra mi su – den klassiska efterrätten fast med öl.
En solig eftermiddag när vi satt utanför Klockaregården gästades stället av en hungrig Skåneopera, som fick sig lite välbehövlig spis inför sin kvällsföreställning på Christinehofs slott. Och en annan gång åkte vi till Klockaregården enbart för att avnjuta efterrätter, godsaker som: bananparfait med portvinskaramellsås eller mörk och syndig chokladtårta. Och detta är nog kännetecknande för Klockaregårdens meny enligt min mening. Enkelt, fräscht och syndigt gott.
Lite svårt var det att hitta härbärge första natten, men på tips från ortsbo kom vi tillslut genom snirkliga skogsvägar fram till Verkarlängan. En samling ålderdomliga skånehus, med vasstak och små fönster, likt hobbitarnas eller de sju små dvärgarnas stuga, inbäddad i frodig grönska. Även här blev vi väl mottagna, och visade till ett litet rum där vi sov gott och länge. På morgon en flödande sol. Jag gick barfota över tunet för att hämta morgonkaffe i stugan bredvid, hela platsen kommer mig att påminnas om fäbodvallen i min barndoms Dalarna. Jag och min älskade satt lutade mot stugans grova trävägg, drack kaffe i morgonsolen, bland humlesurr och rosendoft. Ett gott minne. Vi åkte vidare genom Österlen. Detta landskap griper tag i hjärtat, och i förhållande till naturen känner man sig som liten på nytt; den väldiga himlens möten med horisonten och de böljande kullarna, saltdoftande hav och sist men inte minst, bokskogarna. När man som jag är uppvuxen i Dalarna, vet man allt om granars och talls melankoli. Härnere ljuder en annan stämning och tusen toner av grönt.
Vi kom till Ale stenar, en samling runstenar, vilka ligger på en höjd blickande ut över havet. Nedanför, vid hamnen samlas fiskrestauranger, där man kan njuta av havets läckerheter. Här finns även rökeri och fiskgrill, där man grillar fiskspett under öppen himmel. Detta med en öl var gott, dock i kraftig blåst. Ovanför våra huvuden seglade färgsprakande hangliders i vinden, likt exotiska fåglar. En bekant till mig berättade att nattetid kommer ett gäng vildkatter fram och frossar på gamla fiskrester.
Vidare gick resan genom ”Sveriges kornbod” och en av de frukter som växer i överflöd härnere är äpplen. Denna hälsosamma frukt som räcker till oss hela långa vintern. ”One apple a day keeps the doctor away”, gammalt engelskt ordspråk. Kiviks musteri ligger här på äppelkusten och är väl värt ett besök. Det finns en vacker äppelträdgård samt stor butik, och vi bunkrade upp hela bilen med god äppelcider och fina glas som blev trevliga presenter till våra vänner vid hemkomsten.
Inte långt därifrån ligger ett av Skånes många slott, Kronovalls slott; underbart belägen vid bokskogen. Här kan man fira bröllop, fester, konferenser, eller som vi, dra oss undan ett tag från omvärlden och njuta av varandras sällskap. All verksamhet på slottet drivs av företaget Petri pumpa, som med stor professionalism skräddarsyr ”paket” efter dina önskemål. God mat, läckra viner, härlig choklad kan man avnjuta här. Allt tillagat med lokala råvaror av högsta klass. Den kväll vi kom fram till slottet började det att dra ihop sig till oväder efter en het dag. Vi stannade till vid en stenbyggnad framför slottet, som inhyste både galleriverksamhet och vedugnspizzeria samt en tillhörande butik med italienska delikatesser. Min man frågade om jag ville ha ett glas gott vin, och naturligtvis ville jag det. Nästa överraskning var att han hade bokat rum åt oss på slottet, tre nätter! Och dessutom i tre olika rum!
Den första kvällen då vi checkade in, rådde fortfarande feststämning på slottet efter ett stort bröllopsfirande. Brudgummen hade låtit flyga in orkidéer från brudens hemland, Nya Zeeland, och dessa prydde nu entrétrappa, foajé och matsal, och spred en sötaktig, doft omkring sig. Vi visades till vårat första rum på övervåningen. Fönstret stod öppet mot barockträdgården bakom slottet. Inredningen går i 1700 till 1800-tals stil, och varje rum är uppkallat efter en druvsort. T.ex. Chardonnay, Muscat och så vidare, och är färgsatt i vinets ton.
När vi kom in i vårt första rum såg jag en uppstoppad vit duva sitta på stolskarmen, och tyckte detta minst sagt var en märklig inredningsdetalj. I nästa stund började duvan att röra på sig.
Den trötta och frusna lilla fågeln hade sökt skydd i rummet från hällregnet utanför fönstret. Vi motade försiktigt upp den i fönstersmygen, där den sedan satt hela kvällen och tittade på oss. På morgonen när vi drog upp rullgardinen hade den flugit sin kos.
Vi gick många promenader i parken och skogen runt slottet.I den lilla sjön intill såg man slottets spegelbild teckna sig i vattnet under stjärnklara kvällar. Invid skogen ligger skogvaktaren stuga, där det också finns ett par rum att hyra. Därifrån kan man sedan gå rakt in i det gröna, i stora salar av höga träd och fuktig grönska, täta blad som släpper in lite kvällsljus. Vi levde slottsliv i tre dagar och tre nätter. När jag steg in i ”slottets värld” lämnade jag den andra utanför, tidsmässigt, och gick in i ett annat tillstånd av fridfullhet, avkoppling och eftertänksamhet. Det var en sann lisa för kropp och själ. Vår Skåneresa avrundades i Lundagård i goda vänners lag. Där, intill det gamla magnoliaträdet satt vi och njöt av solen en stund, samlade ihop alla intryck innan vi rullade vidare mot den kungliga huvudstaden. Idag kan jag plocka fram alla dessa bilder ur minnet, titta på dem och glädjas och värmas av dem. Det är maj månad, utanför fönstret regn och på vår gård står ett magnifikt magnoliaträd i full blom.
Jag vet med säkerhet att om ett tag när sommaren slår ut, då återvänder vi till Österlen…
