Varje tidning och tidskrift vet ungefär vilka det är som läser den och varför. Specialtidskrifter som Resumé och Konstperspektiv har läsare som vill läsa ”djupa” texter om reklam respektive konst. Dagens Nyheter och Aftonbladet är tidningar vars funktion och livlina är deras bredd. De vänder sig till ett stort antal läsare som bör kunna förstå allt som står i tidningen. För dags- och kvällspressen är den typiske konstkritik-läsaren den allmänt kultur- och konstintresserade. Om man som läsare vill ha något mer teoretiskt, vare sig det handlar om börsen, den amerikanska basketligan, psykiatrin, multitudens ontologi, eller vad det kan vara frågan om, då måste man leta upp en specialtidskrift. Detta är grundvalen för den traditionella uppdelningen mellan tidning och tidskrift – det allmänna kontra det specialiserade.
Konstkritiken i dags- och kvällspress har två grunder: Kritiken ska vara stimulerande och den ska vara skriven för läsaren – inte kollegan eller konstvärlden. Det är den rätta vägen.
Att texten ska vara stimulerande och tillgänglig för läsaren gäller för både tidning och tidskrift, men de har olika målgrupper. Konstkritik i dags- och kvällspress ska vara rak, begriplig och rolig att läsa. Dagspresskritik är i likhet med tidskriftskritik under påverkan av specialister, men dagspressen behöver skribenter som kan förmedla begriplig kritik till en större allmänhet. Specialisten skiljer sig åtminstone på två punkter från journalisten. Specialisten kan mycket om lite, medan journalisten kan lite om mycket. Specialisten har uttalade åsikter. Det har inte journalisten, såvida det inte handlar om åsiktsjournalistik. Då kallas han/hon sannolikt för krönikör, eller ledarskribent. Även de är en slags specialister.
Trots skiljelinjen mellan journalist och kritiker ska dessa dela samma grunder. De ska skriva stimulerande texter som är tillgängliga för läsaren. Tyvärr har det funnits tveksamheter kring den svenska tidningskritiken. Även om konstkritikens kris, som den kallades, tycks ha bedarrat fortsätter mycket kritik att vissla förbi ovanför läsarens huvud. Det har mycket att göra med att kritiker, generellt sett, inte är intresserade av att skriva stimulerande texter för läsaren.
Hur kan då jag med dubbel magisterexamen med inriktning på konst och estetik och en journalistutbildning i ryggen påstå att kritiken går läsaren förbi? Sitter jag på biblioteken och tålmodigt väntar in den vanlige läsaren för att lyssna till hans mutter? Givetvis inte, det är mycket enklare än så. Det är MIG kritiken går förbi. Jan Guillou sa en sak, jag kommer inte ihåg var: ”Jag begriper inte vad de skriver om på ekonomisidorna. Och om jag inte begriper, vem begriper då?”
Så ser jag på konstkritiken. ”Jag begriper inte vad de skriver om. Och om inte jag begriper, vem begriper då?”. Läsaren är den som vill, men kanske inte kommer att se utställningen, eller den som sett och vill ha några åsikter och beskrivningar. Och nu kommer jag att säga det, och det kanske kommer att svida: Konstkritiken måste innehålla ett visst mått av konsumentupplysning. Sved det?
Här är några tips till nya och gamla tidningskritiker:
- Hänvisa inte till Freud eller franska teoretiker, det är inte kul att läsa.
- Om du hänvisar – till vad det än är – var tydlig.
- Vid otydliga hänvisningar var dräpande som Andres Lokko eller Viggo Cavling.
- Skriv inte om konstnärer du jobbat med nyligen. Du förlorar i trovärdighet.
- Gör det enkelt för dig, det blir enklare att läsa.
- Ska du göra det svårt måste det vara sjukt bra, det är det sällan.
- Det är läsaren som texten är skriven för, inte kollegan eller Konsten.
- Du är i grunden journalist och ska vara saklig.
- Du är inte konstteoretiker. Jobbigt? Ring en tidskrift eller ett universitet.
- Skriv inte trist. Ingen läser dig för att du är specialist. Utan för att du ska skriva bra.
De tio punkterna är vanliga skrivtips som gäller all journalistik.
Jag vill nämna några begåvade svenska kritiker: Ulf Linde, Lars O Ericsson och Natalia Kazmierska. Linde och Ericsson (båda fd kritiker på DN) har ofta utmålats som antagonister. Det kan vi lägga åt sidan. Deras bidrag gäller bra och engagerande texter. Deras kritik var (oftast) allmänt begriplig. Ericsson slog som bekant igenom med ett antal polemiska texter. Under åren blev han mer rak. Hans texter gav läsaren ett bestämt omdöme. Och de sa något om tidsandan. Kazmierska slog igenom som kritiker på Expressen. Tyvärr skriver hon nu sällan kritik eftersom hon har utnämnts till tidningens måndagskrönikör. Jag tycker att hon passar bättre när hon inriktar sig mot konst och kultur.
Jag tänker även på några andra: Andres Lokko och Viggo Cavling. De är inte konstkritiker. Men de bör läsas. Lokkos sätt att närma sig de populärkulturella fenomenen genomsyras av självklarhet, passion och kunskap. Han förmedlar ogenerat vad som är rätt, töntigt och fel. Det är raka puckar. Han har blivit en av de mest kända svenska journalisterna. Viggo Cavling har sin bakgrund inom konsten. Han drev ett galleri i Malmö – Rum och fanzinet Beckerell. Sedan gick det snabbt. Numera är han chefredaktör på Resumé. Cavling sa en gång ungefär: ”Alla hatar mig, men de vill läsa vad jag skriver.” Det kan verka sorgligt, men uttalande ska tolkas med Cavlings specifika begåvning i åtanke. Han förmedlar hur han ser saker, ärligt och rakt. Han har insett att just detta alstrar något – att sätta ned foten, säga att så här är det – funkar alltid bättre än att vara mjäkig. Att lämna lösa tråder i luften och oroa sig för vad de andra ska säga lämnas till andra. Eller så kan man alltid ringa en tidskrift eller se över universitetens platsannonser.
Den här texten skrevs på uppmuntran från Therese Rosensthare på Kultur1 och skulle ha handlat om vart konstkritiken är på väg någonstans. Texten beskriver nu dock främst skillnader och likheter mellan dagspress och tidskrift. Den kan även läsas normativt, som en uppmuntran från min högst personliga uppfattning om hur konstkritiken kan se ut. Kanske kan några Lokkoianer eller Cavlingar med ett initierat konstintresse komma fram. De behöver inte knuffa bort några, det är inte min poäng, men de kan komplettera och det skulle behövas.
