I Stockholm under våren kan konstbesökaren ta del av Ride.1 både på Galleri Brändström & Stene och på Moderna Museet.
Vissa konstnärer arbetar i samma stil, med samma material – år ut och år in. Det kan uppfattas som att konstnären är säker på sin sak, att han/hon hittat rätt. Det kan å andra sidan bli tråkigt med små variationer på samma motiv. Píet Mondrian är typexemplet på konstnären som alltid gjorde samma målning. Andra är mer rastlösa, de hittar nya motiv, material, stilar och förhållningssätt. Konstnären Stig Sjölund är en av dessa. År 1981 blev han klar med Konstfack, han hade läst grafisk design. Efter det började han jobba med Max Book och Eva Löfdahl under namnet Walldagruppen, då arbetade han med måleriet som bas. Walldagruppen var åttiotalets mest uppmärksammade och viktiga konstellation.
Efter några år ville Stig Sjölund testa något nytt. Saker och ting förändras och varför ska konsten inte hänga med? Han slog igenom som målare, men kom sedan att arbeta med fotografi, installation och performancekonst. Stig Sjölund har under åren visat ett stort intresse för den amerikanska kulturen. År 1995 presenterade han en installation kallad Handen som gungar vaggan, och några år senare det relationella verket Titanic 2. Båda lånade sina titlar från stora filmsuccéer.
Den relationella konsten som i Sverige slog kraftigt under nittiotalet påverkade Sjölund. Relationell konst går ut på att konstnären och konsten involverar omgivningen och de människor som befinner sig i den. Sjölund visade att han bemästrade även denna praktik i den mästerliga The Most Glamorous Parking Lot in Town. Verket presenterades på en parkering under Bo01 utställningen i Malmö 2001. I grunden är verket en performance, men inte vilken tyst och försynt performance som helst. Stig Sjölund tog rollen som regissör och organisatör. Via platsbanken fick han tag i ett antal transvestiter. De fick jobbet som parkeringsvakter på Bo01-utställningen.
Scenariot var alltså detta. Tänk dig att du med familjen, kanske med barnen, ska besöka bomässan i Malmö. När du kör in på infarten till parkeringen för att hitta en plats möts du av uppsminkade män i högklackat som viftar och försöker få det hela att fungera. ”Vilken syn!”, kände nog de flesta. I stort gick detta bra, men inte alla tolererade att utåtriktade män utklädda till kvinnor skulle se över parkeringen till bomässan. Vissa lämnade mycket upprörda parkeringsplatsen, andra muttrade. För den besökare som kunde svara med godast humör och vanligast hyfs stod en parkeringsplats inne i Bo01 tältet till förfogande. Som ett slags pris för att just den här besökaren var den schysta.
Stig Sjölund arbetar nästan mer som en uppfinnare eller som en modedesigner, än som en gnetande konstnär. Nya idéer dyker upp. Idéer som dessutom inte ska vara säsongsgamla, för hur skulle det se ut?
Det var många år sedan, men nu arbetar Sjölund återigen i en konstnärsgrupp, Ride.1. Förutom Sjölund består gruppen av Jonas Kjellgren och Ronny Hansson. Ride.1 är definitivt inte Sjölund plus hjälpredor, utan gruppen fungerar som det är tänkt – alla bidrar och alla får cred. Jonas Kjellgren har tidigare profilerat sig som skulptör. En annorlunda sådan. Hans skulpturer visar ofta roliga och udda figurer i de mest underliga situationer. Till exempel Boy and Girl från 2003 visar en Dolly Parton-liknande figur som har en lederhosenklädd mans hela huvud instoppat mellan skinkorna. Jonas Kjellgren har även arbetat med foto och performance. Kjellgrens och Sjölunds konstnärskap förenas i ett tydligt intresse för det visuella och det uppseendeväckande.
Ronny Hansson är inte lika visuellt kraftfull i sitt uttryck. Hans konst är mer underfundig och stämningsfull. En stämning som till en början kan te sig fin och lugn, men som ofta har en bubblande tokighet, nästan alltid en mörk sådan. Ronny Hansson har arbetat med film, nya medier och installationer. Hansson förenas med Kjellgren och Sjölund i den genuina icke-ironiska humorn. En humor som aldrig knäpper sin betraktare på näsan. I kombination med Jonas Kjellgren och Stig Sjölund arbetar dessa sedan 2004 alltså under namnet Ride.1.
Ride.1 presenterar primärt ”rides”. Än så länge har de presenterat ett pariserhjul, en linbanestol, och ett transportband. Pariserhjulet är ingen vanlig lustig tivolikarusell, utan ett nästan ondsint slags minipariserhjul. Den största skillnaden mellan ett vanligt pariserhjul och denna, är att man är med om något i sammanhanget ovanligt. En stol på ett vanligt pariserhjul är fäst i en rörlig axel, något som innebär att man under resans gång alltid har fötterna ner mot marken. När man åker denna ride – titulerad Ride.1; 1 – så dinglar inte fötterna ner mot marken. Stolen är fäst i mitten av hjulet och är inte rörligt upphängd. Följaktligen – när hjulet snurrar så snurrar stolen också. Efter halva resan befinner man sig alltså helt upp och ner. Hela resan tar en minut – en minut som kan uppfattas som ganska lång, speciellt när en skadeglad publik skrattar i bakgrunden. En upplevelse som flertalet kan känna igen sig i efter vernissagebesöket på Galleri Ping Pong i Malmö 2004. Ride.1; 1 har även ställts ut på Populismutställningen i Vilnius och kommer under våren 2006 att ställas ut på Modernautställningen, Moderna Museet. Ride.1; 1 är i Malmö Konstmuseums ägo.
Ride.1; 2 är en havererad linbanestol, den presenterades första gången på Tumba bruk under sommaren 2005. Verket är inte som den tidigare, eller som efterföljaren, rörlig, utan är mer som en installation.
Den senaste riden – Ride.1; 3 presenterades för första gången nittonde januari 2006 på Galleri Brändström & Stene i Stockholm. Ride.1; 3 var där en del av en stor rumslig installation som tog upp hela det första rummet. Själva riden är ett långt transportband upphängt på en stor, grön stålkonstruktion. På bandet finns halmbalar i plast. På dessa balar kan man sätta sig för att sedan bli transporterad iväg tills transportbandet slutar tvärt. Nedanför finns en tjock, mjuk matta. Fallhöjden är cirka två meter. Transportbandet går att både höja och sänka, vinkeln är avhängig takets höjd. Transportbandet och mattan är en del av en större installation, som även består av ett stort fotografi och en stor och snurrande cylinderformad säck. Säcken hänger i taket och påminner om en boxningssäck. Den är modellerad att se ut som en stor plastinpackad halmpacke. Sådana som används inom lantbruket. Den pryds av en ”Scarecrow-grimas” hämtad från Walt Disneys film Dr. Syn.
I rummet bredvid presenterar Ride.1 en lite mer än två minuter lång version av den amerikanska klassikern The Deer Hunter. Ride1:s version kallar de Remake of the movie The Deer Hunter. Filmen går även att se på Ride1:s hemsida www.Ride1.org. Filmen visar några utvalda scener från originalet. Nedanför i samma bild spelar konstnärerna om samma scener, fast i den svenska landsbygden. Framför filmen är en trästocksliknande sittplats placerad. Den är gjord av aluminium och är upphängd på en orange stålställning. Sittplatser på gallerier brukar vara funktionella och minimalistiska. Denna är dock dess motsats. När man sätter sig måste man hålla balansen. Stocken snurrar om man inte är försiktig. Man får hålla sig fast med benen. När man väl har hittat sin balans kommer ytterligare en person för att se filmen, då börjar balansjakten om på nytt.
