Ola Billgren dog 2001. Under hösten besökte jag fyra miljöer för att, på uppdrag av Konstperspektiv, komplettera min bild av Ola Billgren. Min bild är en respektfull och sympatisk bild och den delades – som jag förmodade – av flera.
Först galleristen Susanne Ottesen på Gothersgade i Köpenhamn. Hon satt eftertänksam på kontoret. I utställningslokalen fanns en vital och brokig julutställning, där en av målningarna var en hyllning till Ola Billgren.
”Hvid (till Ola B), 2001” hette Erik Steffensens stora grå/vita målning.
– När jag först träffade Ola, sade Susanne Ottesen, uppfattade jag honom som mycket svensk. Korrekt klädd, alltid med portfölj. Sen upptäckte jag att han talade perfekt danska och, javisst, han älskade att gå i byn, att dricka och festa. Han var ju den som gick sist hem.
– Man kan också säga att han var en person som satte en standard för hur samvaron skulle vara, intellektuellt och mänskligt, med sin insikt i konsthistorien och sitt intresse för andra konstnärers verk.
– Hans målningar? De finns i många danska hem och i konstmuseerna förstås. I Statens Museum for Kunst, Sönderjyllands kunstmuseum, Horsens kunstmuseum. Lousiana köpte fyra bilder. Och vad som gladde honom mycket var att han blev invald i Den Fri Sammanslutning, det var en sorts accept från det danska konstlivet. Jag tror att han var glad över att ha en dansk marknad, men de sista åren ville han nog gärna ha en internationell karriär. Det hann han aldrig med.
Och det diskuterar vi en stund. Susanne Ottesen tror att Sverige är – eller åtminstone var – stort nog för en konstnärs karriär, i synnerhet om man som Ola snabbt blev erkänd och stjärna.
-Danmark är för litet, säger Susanne Ottesen. De få danska konstnärer som kan sammanliknas med Ola har varit tvungna att skaffa sina samarbetspartners utomlands.
– Efterhand, säger Göran Christenson på Malmö Konstmuseum, blev Ola Billgren en Malmö-ikon. Han blev regionens konstnär, prisad och hyllad i hela landet, men med förankring i Skåne. Och liksom de flesta i sin generation arbetade han inte för att nå ut internationellt. I dag har omständigheterna förändrats dramatiskt – en ung Malmökonstnär kan ha sina gallerister i Berlin och New York. Allt går snabbare. Media och kommunikationer slungar konstnärer och verk ut i världen. Och biennaler i Korea och Sydafrika har blivit lika viktiga som Venedigs.
– Ola älskade Löderup, det lilla samhället där han växte upp. (Det är Claus Leger, Ola Billgrens Malmö-gallerist sedan 13 år som berättar.)
-Tåg till Ystad, buss till Löderup, Ola hade inte körkort. Och flygbåten till Köpenhamn. Han såg Köpenhamn som sin huvudstad, inte Stockholm.
– Vi kan inte konkurrera med Malmö Konstmuseums lysande Billgren-samling, säger Thomas Millroth på Ystad Konstmuseum där vi står och betraktar museets Billgren-målning Den förrymde från 1982.
– Men vi har bilder av många lokala betydande konstnärer som tidigt gav Ola stöd, inspiration och idéer. Som Eve Eriksson och fotografen Carl Fredrik Olsson. Och Hans Billgren, förstås, pappan som försökte styra honom in i färgernas intensiva värld. Det har Ola Billgren själv beskrivit, i en artikel från 1986:
”Min far bekände sig helt och hållet till kolorismen och tyckte i princip illa om allt måleri som odlade andra värden på bekostnad av färgens. Med denna sin nästan traumatiska lidelse för rött, gult och blått var det givetvis plågsamt för honom att se mig slå in på en väg som ledde bort från det förlovande land som det vållat honom själv så mycket möda att återupptäcka.”
Thomas Millroth och jag ser på Den förrymde, ett pojkansikte präglat av misshandel och tårar. Ett ansikte som rivet ur en tidningsnotis, målat i dova svarta och gråa toner. Blicken är stark och direkt. Men till vänster i bilden är ansiktet vänt upp och ner, samtidigt som det – plötsligt – kan läsas som en bild av en damm med en svan. Man kan följa målningens process – från inspirationen/tidningsfotot till bearbetningen, komplikationen. Men bilden behåller sin känslostyrka, i likhet med många av de målningar som brukar karakteriseras som kyliga och distanserade.
I Malmö Konstmuseums källare lyfts några tidiga målningar fram, Interiör från 1964 och Persienn från 1965. Vi står i en liten tyst grupp, Göran Christenson, Max Emland och jag och låter oss dragas in i gåtfullheten, slutenheten och klarheten i bilderna. I en TV-intervju som jag gjorde för Bildjournalen om tiden som han bodde på Klostergården i Lund och använde miljöns saklighet i sina målningar sade Ola Billgren att han uppfattade sin fotorealistiska period som en parentes i sitt konstnärskap.
En mycket viktig parentes, men en parentes. Man kan ana en irritation över en framgång som aldrig slutat förfölja konstnären. Och förvåning över betraktarnas nostalgiska iver att återuppliva kontakten med ett mjölkpaket eller en inredningsdetalj som har blivit samtidshistoria. Men målningarna är fantastiska, hur man än ser dem, med en känsloladdning som kanske har uppstått ur kollisionen mellan en existensiell ångest och målarens triumf över att ha upptäckt en ny och spännande väg.
Runt omkring oss i källaren trängs konstverken. Lysande måleri som Grunewalds porträtt av skådespelerskan Tollie Zellman. Raskt porträttmåleri som Carl Larssons bild av en överläkare, bekostad av underläkarna. Imponerande kuriosa som Milles´ skulptur av Sven Hedin på kamel, i nästan naturlig storlek. Små bilder av Rita Lundkvist, tysta och hemlighetsfulla.
Naturligtvis talar vi en stund om skandalen med det ständigt uppskjutna konstmuseet, en plats för samlingarna som Göran Christenson har pläderat hoppfullt för sedan 1987. Vi går upp till konstmuseet på tredje våningen och drar fram Ola Billgrens Vinterdagar ur en sidoskrubb. Fyra målningar bildar en enhet, och så visades de på Venedigbiennalen 1980. Fyra bilder av ”verklighetens fönster”. Först en fönsterutsikt mot en trädgård i snö, med en uppslagen bok i fönsterkarmen. Det är en minnesbild från barndomen – den fönstersmyg där den unge Billgren brukade sitta och måla. Och läsa.
Nästa tavla är en boksida som fyller bilden, en sida ur Thomas Manns roman Buddenbroocks, med en raffinerat målad ljusspegling över boksidan. Frakturstilen associerar till en sluten kulturvärld.
Svansjön heter nästa målning, där färgerna är dova, täta och klaustrofobiskt hopträngda, för att i den sista målningen i kvartetten, Trädgården, lösas upp i ett impressionistiskt flimmer av ljus och rörelse, men i en enda färgskala – skiftningar mellan rött och vitt. Naturens och tankens och kulturbegreppens världar genom verklighetens fönster? Ola Billgren gömmer inte nycklarna till sin tankevärld, men han hänger dem inte heller på begriplighetens spik.
Målningarna är stora. Platskrävande. Göran Christenson möter min blick, men vi talar inte om det som kulturpolitikerna tydligen inte tycker brådskar – ett nytt konstmuseum. Däremot talar vi om inköpspolitik. Trots platsbristen har Malmö Konstmuseum en expansiv och ivrig inköpspolitik av framförallt nordisk samtidskonst.
– Kassationsprocenten? frågar jag. Alla inköp kan ju inte ha Ola Billgrens säkra och pålitliga kvalitet.
– Ingen konstnär kan ju vara på topp ständigt, svarar Göran Christenson som själv är mest fascinerad av Billgrens superrealistiska, på sätt och vis surrealistiska, tidiga period. – Men man kan aldrig avläsa i ett konstnärskap vad som skall hända i framtiden. Så visst, ser man tillbaka på vad vi har köpt genom åren finns det naturligtvis konstverk som inte håller måttet. Men även de fyller en viktig roll i konsthistorien, i den kulturhistoriska kontexten.
Liksom luckorna i samlingen. Varför finns det till exempel nästan inga inköpta verk från Malmö-gallerierna på 90-talet? Jo, luckan berättar om den ekonomiska kraschen då gallerierna nästan försvann, och en ny tid då de regionala konstnärerna sällan ställde ut i Malmö utan hade sina gallerister i New York och på andra ställen. Inköp är alltid intressanta, på olika sätt.
Inne på Galleri Legers kontor på Engelbrektsgatan i Malmö talar vi om musik och måleri. Claus Leger berättar om Ola Billgrens sätt att arbeta.
– Han kunde överraska genom att berätta om hur hans nästa tio målningar skulle se ut, inte bara innehållsligt utan även färgblandningar och format. Och berättade han om tio målningar genomförde han i allmänhet sju av dem, så klara fanns de i hans tanke och känsla.
Jag kommer att tänka på Hitchcocks uttalande att när han var klar med sin manuskriptbearbetning återstod bara det hantverksmässiga, rutinmässiga arbetet med att filma. Rutin blev de inte för Ola Billgren, som helst arbetade i nattens tystnad i sin ateljé, men visst finns det hantverksmässiga aspekter som är intressanta.
Det kunde, till exempel, vara nödvändigt att blanda medikamenter i färgen för att få den att torka långsammare – Ola målade vått i vått, och ofta var hans undermålning realistisk innan den doldes av skimrande färgsjok i rött eller grått. Ett långsamt arbete som Ola ibland kunde döma ut som otidsenligt och övergå till collagen, för snabbhetens skull.
Avslutningsvis två citat som har med vårt seende att göra. Först Ola Billgren 1972:
”I den konstnärliga praktiken måste idén, som för konstnären är bildens innehåll, och tekniken som är måttet på hans suveränitet, samverka intimt och simultant. Målningens idé måste alltså inbegripa idén om ett utförande. När människor säger till mig att jag tydligen vet precis hur tingen ser ut i verkligheten underskattar de sig själva – det är snarare så att jag vet hur tingen skall se ut i bilden.”
Ola hade börjat på något nytt, berättar Claus Leger. – I de sista målningarna arbetade han med en ny färgskala. En frisk grön färg – jag visste inte att han hade den tuben. Färgromantikern, experimentatorn var inne på en ny väg.
Och så det andra citatet. I En snejl på vejen skriver den danske biologen Jesper Hoffmeyer om vårt sätt att se. Det måste kanske läsas två gånger.
”På vägen från ögats näthinna till syncentret i hjärnbarken passerar varenda nervimpuls ett litet område (Corpus Geniculatum Laterale) på hjärnans undersida.- I CGL möter nervcellerna från näthinnan nervceller från många andra delar av hjärnan. Varje nervcell från näthinnan möter hundratals nervceller från andra områden.Vad som når fram till hjärnbarkens syncentrum är alltså i hög grad förbehandlat. Denna förbehandling pågår utan att vi anar det. Det är snarare hjärnan än ögat som ser.” – Möjligen kan man betrakta konstnärens verk som en speciell, exklusiv förbehandling åt oss av verkligheten.
På konsthallen Rooseum i Malmö invigdes 12 januari 2002 en minnesutställning med ett 40-tal målningar av Ola Billgren, de flesta snabbt och villigt utlånade av privata ägare i Skåne. Målningarna fyllde den stora hallen. Det gjorde publiken också – 11 000 besökare under den första veckan. På söndagen ringlade en kö långt ut på gatan.
Måleriet lever!
Nu, i januari 2006, har Malmö Konstmuseum plockat fram och hängt upp sina Ola Billgren-målningar i utställningsrummen på tredje våningen i Malmöhus, som en liten minnesutställning. Målningarna lyser lugna och klara i vinterljuset.
Planerna på ett nytt konstmuseum? – Ja, de är inte livaktigare i dag än när jag talade med Göran Christenson 2001. Han får försöka behålla sitt hoppfulla tålamod, så som han har gjort i 18 år.
Målningen heter ”Panorama”, från 1990-talet. Pojken heter Axel.
