Några år efter sina eskapader som konstförfalskare och efter att 1945 ha blivit friskförklarad från sin sinnessjukdom är Löwenström åter i full konstnärlig verksamhet.
Han deltar i konstutställningar på olika håll men säljer dåligt och måste extraknäcka med att rita omslag till veckotidningar och skriva noveller. Trots allt intensivt arbete har han svårt att hålla svälten borta. Under sin tid på sjukhuset hade han emellertid gjort upp en plan, som skulle göra det möjligt för honom att komma på grön kvist och på nytt få resa ut i världen. Nu rörde det sig inte om förfalskningar utan pengarna skulle förtjänas på ett, – åtminstone relativt, hederligt sätt.
Hans plan är att ge sig ut på turné i landsorten och ordna utställningar på olika stadshotell och där sälja sina tavlor. Löwenström har tydligen gett upp hoppet om att bli en etablerad stor konstnär och han är trött på att vara fattig. Därför sätter han i gång att med våldsam energi massproducera tavlor. Han väljer motiv som han vet är populära och lättsålda, t ex tjäderspel, havsörnar, landskap med solnedgång och porträtt av fiskare, samer och zigenarflickor. Naturligtvis målar han också populära vykortsvyer från Paris, London och Spanien men han är av lättbegripliga skäl och genom dystra erfarenheter noga med att signera allt med sitt eget namn.
Löwenström vet också att skapa uppmärksamhet omkring sig, han låter trycka en vacker utställningskatalog i vilken han berättar om sina lyckade utställningar, sina långa studier och om de berömdheter och kungligheter som köpt tavlor av honom. Han påstår att han fått understöd av prins Eugen och kallar sig också skrytsamt för kunglig målare. Det skulle snart visa sig att katalogen inte innehöll mycken sanning.
Löwenström väljer att börja sin utställningsverksamhet i sin gamla hembygd, Skaraborg. I god tid skickar han sin katalog till de olika länstidnigarna och får god publicitet. Han sätter också in braskande annonser om sin ankomst. Sin gamla hemstad, Lidköping, verkar han undvika men lyckliggör Mariestad, Hjo och Tidaholm och överallt går försäljningen bra. Men i Falköping råkar Löwenström i december 1947 ut för tidningen Skaraborgarens konstrecensent och denne sparar inte på sarkasmerna. Han skriver att alla tavlor är hötorgsliknande och dilettantmässiga och ifrågasätter mycket av det som står att läsa i utställningskatalogen, särskilt påståendet om kunglig målare. Löwenström försvarar sig men gör det lite lamt, säkert har han dåligt samvete och hur som helst har han ju sålt det mesta av sitt lager. Han kan återvända till Stockholm med en välfylld plånbok och pengar på banken. Kanske gör han snart nya lyckade försäljningsresor till andra trakter och länge dröjer det sedan inte förrän han kan packa sin kappsäck och bege sig till varmare länder. Hans plan hade fungerat precis som beräknat.
Recensenten är tydligen en grävande journalist för han vill ha sina misstankar bekräftade och det får han, t o m över förväntan, efter en tid. På hans förfrågan låter intendenten på prins Eugens Waldemarsudde meddela att Löwenström inte är representerad där och inte heller på något av de kungliga slotten och att det är synnerligen tveksamt om han fått stipendium av prinsen. Bondeförbundsledaren Pehrsson-Brahmstorp, biskop Aulin, postgeneralen Örne och andra berömdheter som Löwenström påstått ha tavlor av honom förnekar detta bestämt och av de andra konstkännarna som skulle ha köpt konst av honom är tio döda och tre utomlands. Och konstnärernas riksorganisation, KRO, uppger att namnet Löwenström är okänt för dem.
Resultatet av detta pinsamma avslöjande struntade nog Löwenström i, han var säkert nöjd med sin tillvaro i länderna runt Medelhavet. Där kunde han leva billigt, välja motiv och modeller efter behag och därifrån kom ibland livstecken från honom, det var illustrerade reseskildringar som han skrev ihop för brödfödan och som då och då fick plats i svenska tidningar. En av de sista kommer från Teheran, illustrerad och publicerad i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1952. Löwenströms vistelse utomlands varade sannolikt ännu flera år, men han återvände till slut till Sverige, kanske på grund av sjukdom men sannolikare av penningbrist och han dog, som det brukar heta, i små omständigheter i Malmö 1975.
Carl Löwenström verkar ha varit en både talangfull, påhittig, begåvad men också sammansatt personlighet. Han hade väldigt höga tankar om sig själv, det framgår av de uppgifter han meddelar om sig i en födelsedagsnotis inför femtioårsdagen. Han påstod nämligen att hans konst kännetecknades av en övertygande formell säkerhet och fin estetisk uppfattning men också av en innerlig känsla. Han ansåg sig också vara en realist som gick sin väg rakt fram och som en typisk akademiker. Som konstnär hade alltid linjens renhet och färgernas skönhet präglat hans verk. I sitt umgänge med människor ansåg han sig vara omutligt redbar, förtroendefull och hjälpsam och på grund av dessa egenskaper inte bara blivit respekterad utan också avhållen.
Det vackra konstnärliga betyg han sätter på sig själv verkar för en eftervärld omdömeslöst och alldeles på tok för högt. Men det han skriver om sina mänskliga egenskaper verkar, trots alla hans förfalskade tavlor, lögnaktiga utställningskataloger och populära hötorgskonst mera med sanningen överensstämmande. Det har författaren Staffan Lamm berättat om i en bok. Hans mor behandlade nämligen Löwenström under hans sinnessjukdom och Lamm lärde känna honom under den tiden. Han intygar gärna att Löwenström var gränslöst snäll, hade många vänner och var avhållen av alla. Det är ett gott mänskligt betyg och det är faktiskt viktigare än ett bra konstnärligt.
Tore Hartung, Fil Mag vid Uppsala universitet
