Författaren och tecknaren Folke Dahlberg föddes 1912 i den lilla staden Askersund vid Vätterns nordspets och drunknade i norra Vättern 54 år senare 1966.
Då hade han gjort sig känd som en djupt originell och mångsidig konstnär. Inåtvända diktsamlingar med titlar som Roende, Segel, Sjöförklaring och Havet slutet (1966) växlade med personliga, essäartade böcker om Vättern, Tiveden och Göta kanal. Han var en skarpsynt utforskare av historia och fattigliv i skogar och vid stränder och han var en inspirerad berättare.
Folke Dahlberg var också bildkonstnär, en av våra främsta tecknare, som efter Konsthögskolan fann en personlig bildvärld, en tidig, drömmande surrealism.
I ett växelspel mellan författarens och tecknarens visioner växte en avklarad, formfulländad värld fram. Stränder, vrakgods, övergivna skepp, exotiska drömmar, bilder med självklar, suggestiv auktoritet.
Att han både skrev och tecknade kommenterade han så här:
”De två konstarterna är omöjliga att särskilja för mig. De hör ihop lika väl som jag måste hämta motiv från sjön till min produktion. Det är bara på sjön jag känner att jag lever. Det är ingen hurtig snusnäsduksfilosofi för min del, det är bara så. Sjön är en del av mitt konstnärliga skapande.”
2002 grundades Folke Dahlberg Sällskapet som har givit ut en inlevelsefull bok om Folke Dahlberg och hans livsdokument – ”Jag vill vara en kommentar” av Anders Weidar.
Nu har Sällskapet givit ut en ny, grafiskt raffinerad upplaga av ”Göta kanal” som kom ut första gången 1954. Boken förtjänar uppmärksamhet, både för sin handfasta konkretion och sitt märkliga stämningsmåleri.
Med sin segelbåt färdas Folke Dahlberg längs kanalen, berättar om möten, iakttagelser och den fantastiska historien om hur den smala vattenvägen byggdes, hur den speglar sin tid, och vår. Det är en eftertänksam färd. Man kan se boken om Göta kanal som ensamhetens sorgsna och nyfikna visa.
Livsresenären följer kanalen, flödet av människor och båtar, begrundar, satiriskt, ganska fientligt, livet på kanalbankarna, gör så uppehåll, inte i människomyllret utan döljer sig i växtligheten på en liten ö och ser fartyg leta sig fram bland träden.
”Ensamheten bodde på öns krön, och den flydde när jag kom. Rop skulle inte locka den tillbaka. Den borde inte ha flytt: jag tar inte stor plats, det hade funnits god plats för oss båda.”
Tanken att dela livsutrymmet med dem han ser flyta förbi, turisterna ombord på Kanalbåtarna till exempel är självklart motbjudande och orimlig. Några ungdomar i en kutter med kortspelande pojkar och en vacker sovande flicka i en vilstol på fördäck väcker ett ögonblick iakttagarens vänliga längtan, sen drar han sig på alla fyra tillbaka bakom snåren. Gräset är kallt under händerna.
Men så kommer den lilla ångbåten Nina of Fordham, 4 meter lång, med Mr Davidson som skeppare och eldare och tillvaron lyfts. Vardagen blir dröm och fantasi, och Folke Dahlberg tecknar ångbåten som en bild ur Jules Verne, eller ur Karel Zemans Jules Verne-filmer där skådespelarna bär xylografins randiga kläder och även ångbåtsrökens plymer är randiga.
Det är en kort idyllbild, snart är vi tillbaka ”i bakvattnets och dödlägets hamn. – I sensommarens utkant formas åter en dag… Saknaden huttrar bredvid minnet.”
Som så ofta uppstår en märklig energi i kontrasten mellan formuleringarnas spänst och dysterheten som de beskriver. Melankolin lånar en sorts vällust av språkets precision.
”Saknaden huttrar bredvid minnet.” – Barndomen har satt sitt märke. Det är en smärta som ständigt återkommer. Barndomens småstad spökar. ”Inga utbrytningsförsök har hittills utfallit lyckligt.”
Att flykten ut på sjön, i hemsnickrad kanot, började tidigt vet vi.
”Jag seglade bort min ungdom bland holmarna” skriver han i ”Roende”. Men han tar på sig skulden när han misslyckas som danskavaljer på hemstadens dansbanor – ”ett ambitiöst gravallvar” skrämde förmodligen. Folke Dahlberg återkommer ofta till småstadens kvävande inverkan.
I boken om Göta kanal – där berättaren kryper omkring på alla fyra i snåren och betraktar människorna från sitt gömsle – kan man hitta en blandning av förakt och längtan. Det är inte många människors liv som finner nåd inför hans ögon.
”Draget från fönstren är konstant. Men det gör ingenting. Huvudsaken är att inte ha sina samtida för ögonen.” Det är hårt sagt, men blicken kan mildras ibland av Folke Dahlbergs sinne för humor och absurditeter. Då skapas både rörande och underhållande scener av familjelivets och friluftslivets mödor på Göta kanal.
Jag tror att alla någon gång har upplevt känslan av avsky för människorna omkring en, man är i ett sammanhang där man inte passar in och inte heller vill vara. Det som skiljer Folke Dahlbergs utanförkänsla från mina ögonblick av misantropi – jag behöver bara tänka på den nuvarande ledningen i Sveriges Television – är det obarmhärtiga långtidsperspektivet. Pojken som väntar vid kanalkanten med en tam kråka på axeln väcker Folke Dahlbergs tillgivenhet men han förutses ha en eländig och obeveklig framtid.
”Frågan om han fick åka med till nästa sluss var försynt. Han slog sig ned på fördäck, vattnet vräkte in i slussen och båten krängde och dansade våldsamt. Lugnt flyttade pojken kråkan från axeln till handen och höll fågeln utanför relingen … om fågeln skulle bli sjösjuk. Infallet gladde honom, han tänkte på däck och segel.
Intrycket av hans förtroendefulla, öppna och vemodigt glada leende levde kvar ombord. Länge och tyst förbannade jag det Sverige som snorkigt och avundsjukt skall tvinga in honom i misstänksamhetens asbestuniform, in i drömdöden, gnatgnagd och slocknad.”
En kanalresenär med kontaktproblem var författaren Henrik Bernhard Palmaer, en obarmhärtig kritiker av sin småstadsmiljö, 1800-talets Linköping, som han kallade Kråkvinkel. Folke Dahlberg finner många likheter med Askersund.
Det finns ett rykte att den bredspåriga järnvägen aldrig kom till Askersund därför att den skulle ha tagit en bit av stadsfullmäktiges ordförandes trädgård och därför röstades bort.
Folke Dahlberg har skrivit en Askersundsdikt, ”Sommarfest”, som han tillägnar recitatörer i landsorten och hemstadens rådmän.
”Insjöskutan fraktar ut
Publik och funktionär
Till stadens slitna holme.
Där exekverar militär
Musik.
På däcket spelar
Stadens hornorkester
Förstärkt med fyra
Sommargäster.
Och småstadsbor i egna båtar
Ror sammanbitet över Alsen
Och återvänder
Efter sista valsen.
Några som rest in till festen
För att höra skolkamraten
Sjunga sången till Warzawa
Hamnade i stället
Vid ett bord på stadshotellet.
Trots den vita färgen
Spelar några negerslavar
Hormon Boys från staden
På den låga träestraden.
I en lövängssamba dansar
Jungfrun under lind
Med gossen i det gröna
Kind mot king.
Oupphörligt attackeras
Kvinnorna som gjort sig kända
För rutin på loft och backe
Av de mycket unga männen.
Och med oanvända dansbiljetter
(sexuella drömmars nyckel)
far besvikna konfirmander
hem på sina cyklar.”
Henrik Bernhard Palmaer skrev om en förlorad värld som ska räddas undan den nya tiden. Man har sina trädgårdar att tänka på, sina snäckgångar och höga plank. Elsa Beskow har präglat vår bild av småstadsidyllen. Men Farbror Blå ger inget friskt intryck.
Kanske har han varit en av de rebeller som Folke beskriver, som har fått sitt självförtroende amputerat, redan i skolmognadens tid.
Palmaer berättar om en lustresa med Ormens långe till Bergs slussar.
”Redan är båten långt ute på Roxen. Maskinen arbetar, hjulskovlarna plaska, flaggan svänger hit och dit, styrmannen byter om buss, musiken spelar Gubben Noak, bålen ryker på salongstaket, jungfrun ropar låt bli mej, sällskapet sorlar, pratar, skrattar. Och jag sitter ensam, jag. Den dystra känslan av isolering, och övergivenhet, ökenkänslan – som jag torde få kalla den – kuvar mig alltid när jag befinner mig i en större samling av människor.”
Något av sorgens och ensamhetens vällust skymtar man kanske i Palmaers berättelse , kontrasten mellan gemenskap och ensamhet är så effektivt genomförd.
Folke Dahlberg har inte bara hittat en folkskygg satiriker i Palmaer, han har också hittat en svensk Jerome K. Jerome – Tre män i en båt, ni vet. Själv har jag lagt en blomma på Jeromes grav i byn Ewelme vid Themsen. Vår Jerome heter Johan Bohman från Kudby.
Misstänksam men okuvlig, satirisk men vänlig berättar han om sin kanalfärd 1832. Man behöver inte vara dyster för att väcka Folkes gillande. Han har givit den okuvlige Bohman 10 sidor. Det är en oerhört frisk och underhållande berättelse.
Det sista kapitlet i kanalboken handlar om två utmätningsmäns besök på Kyrkogårdsön, där Folke Dahlberg bor och har kommit efter med skatten. Himlen är kaninvit över viken, Dahlberg är stillsamt artig men obarmhärtigt iakttagande. Segelbåten tas i mät och säljs på auktion. Folke Dahlberg var för stolt för att ta emot vännernas erbjudande att ropa in båten. Jag antar att han såg händelsen som en bekräftelse på sin bild av samhället och som en slutpunkt för en period i livet.
Nu tar vi ett språng tillbaka i tiden, till en idyll, där segelbåten är med, den vita kostern.
”Sedan klockan nio på morgonen har vi spolat däcket ett par gånger i timmen för att kunna gå på det. Ännu ger somrarna några tropiska dagar då vinden är förstummad och vita moln sväller över stränderna.”
a, så står det. Folke Dahlberg och hans hustru Kristina seglar i sommaren och inte i de långa höstregnens tid. De lägger till vid några rödaktiga hällar, kokar potatis och dricker öl. Flaskorna har hängt i vattnet och kylts av. ”Det finns en regel bland seglare, att öl kan uthängas, men under inga förhållanden starkare varor. Det vore dumdristigt.”
Molnfri idyll, men det är vanligare med en klimatbeskrivning som den här.
”Kläderna skyddade dåligt mot höstblåsten som drev in lövblandat skum mot stranden. Undens små båtar låg gömda i alsnåren. Låga regnmoln dolde åsarna.”
Ingen picknick-känsla. Det är möjligt att vårt klimat är sådant att den som är mycket ute, i skog och på sjön, tillbringar sin mesta tid i regn och blåst och kyla.
Men visst kan man uppleva att Folke känner sig hemma i melankoliskt klimat. Här vandrar han i Tiveden. Det är en storartat omväxlande bok – historia och nutid, folkliv och folktro.
Det finns en episk och suggestiv kraft i berättandet, när flottiljerna seglar ut över Vättern fullastade med lingonkrukor som färgar vattnet blodrött i båtarna. Och där de sen fiskar löjor och super till i veckor i grottorna under Omberg. Yngste man i skytteltrafik med en båtlast löjor in till stan och en båtlast brännvin ut – han möttes av männen som vadade honom till mötes. Kalle Klyvare, Spader i Knekt, Uschigubbe och de andra …
”Det var en skröplig skara som guppade hemåt med frossbrytningar utmed ryggarna, osäkra händer, blodsprängda ögon och en ond smak i munnen när löjorna drog sig ur spelet och pengarna tog slut.”
Nog kan man känna författarens sympati och förståelse för utlevelsen vid Vätterns strand, men sen kommer en stenhård och grym berättelse om de nyfikna gummorna som ska ta hand om den gamle båtbyggarens lik i hans stuga. De får stå för småstadsskvaller, intolerans och gemenhet, liksom novellen Gumman från Jook i ”Cartesiansk dykare” från 1948. Det går illa för gummorna. En författare har sin möjlighet till hämnd.
Torsten Jonsson skrev i en recension av ”Cartesiansk dykare” att den är ”buren av en både grym och medlidsam humor, på en gång sagoaktig och fattigverklig.” Det är en bra formulering, och den kan gälla även för ”Göta kanal”, som är en rik och märkvärdig läsupplevelse.
Men man får läsa uppmärksamt, har det påpekats. Författaren spelar läsaren ett illistigt spratt med berättelsen om mötet med den sympatiske ångbåtsmannen på Nina of Fordham , Mr Davidson. Han har navigerat fel i både tid och rum när han hamnade på Göta kanal. Egentligen hör han hemma i 1800-talet, i fransmannen Tissandiers tidskrift ”Vetenskapligt Tidsfördriv”.
