”Galningen” sa upp jobbet som kompetent och omtyckt medicinsk klinisk forskningschef inom DNA-forskningen hos GENACHE , Basel, Schweitz.
Med motivering: Starkt personliga skäl. Helt lojalt förstås. Till sig själv egentligen. Till företagsledningen. Aningen pressad av stundens allvar kanhända. Även om de närmaste kollegorna inte visade annat än individuellt vänlig omtanke.
Någon med ett varför? ”Mais, pourquoi?” Andra ryckte på axlarna, som man gör här. Men artigt.
Ledningen visade en sorts resignerad och samtidigt undrande förväntan. En stilla förfäran. Detta speciellt i ledningsgruppen. Där ingen hade något negativt men en rad av positiva ting att så här i slutet ge ifrån sig.
Detta med starkt personliga skäl hade klarerats med vd – mot tystnadsplikt – så att ingen i ledningsgruppen visste eller förstod någonting. Så det blev mer av ängslig undran vid kaffet efter lunchbufféen.
Han hade inte fått sparken. Sagt upp sig bara … ”Efter moget övervägande…”
En form för ekonomiskt självmord?
”Personliga skäl” hade chefen svarat. ”Vi frågar inte vidare. Här i företaget godtar vi en personlig intergritet, men tydligen inte alla!”
-” Pourquoi?” – ” Exactement, justement par ce que!”
Men sluta så där abrupt? Det har aldrig hänt tidigare. Annan firma?
”Men herregud, han är ju vår chef på avdelningen, den kanske viktigaste för utveckling av nya substanser hos oss i företaget och äh – i hela koncernen! Vad gör vi nu??”
-”Det här är inte ditt problem! Det är vårt, mitt, styrelsens. Kör på. Du har säkert nog att ta tag i och hålla tag om. Eller hur?” Detta och liknande har jag fått veta senare.
”Galningen” var förstås jag. Och allt hade börjat 1977.
Vi hade träffats i restaurangen på golfklubben redan den 3:e oktober 1977. Jag var där för att planera en lunch för en mindre golfsammankomst för nya forskaradepter till- sammans med några äldre,erfarna läkare, som i sina ordinarie verksamheter också hade delvis ganska betydande forskningsuppgifter. Arrangemanget var avtalat med klubben och chefen för restaurangen. Ja, inga märkvärdigheter, för all del.
Jag hade lagt märke till en kvinna med en osedvanligt rakryggad kroppshållning,som stod vid ett av de stora panoramafönstren gentemot 18:e green. Som i väntan. Grann, blond, diskret. Det här med kvinnan bara noterade jag – en passant – i den i övrigt på gäster tomma restaurangen. När jag kom in som avtalat strax efter 1500. Lite försenad (som vanligt, må jag tillstå). Beklagade detta.
”Ah, ce´st vous monsieur professeur! Bon jour! Bienvenue! Un café ou une bière à la maison?”
Den här karlen, Chris, alltid lika beskäftig. Kanske född servil. Vem vet? Uppsyn som en blandning av Burt Reynolds och riddaren av den sorgliga skepnaden. Ingen Sancho Panza inom synhåll.
-”Oui, merci . Une bière pression, s´il vous plait” Den kom och vi fick satt oss avsides i ett hörn.
”Du Chris, goddag förresten. Jo, jag är ingen professor, bara en vanlig klubbmedlem, så varför inte sluta med titeltjafset.
Jag har visserligen en tjänst här i stan som forskningledare, det här fjanteriet blir en aning tungt i längden!”
– ”Men du har ju akademisk utbildning och vi vet att folk härnere sätter värde på såna. Dessutom höjer det krogens renommé. För mig är det viktigt.”
– ” Men det är ju ingen här mer än du och jag”. – ”Förlåt mig, men det har blivit en vana kanske… Jo, det är inte bara vi här” sa han och nickade menande bakom mig.
Jag vred på huvudet.
Hon stod där fortfarande, vänd utåt mot 18:s green. Jaha, jaha.
Sen fortsatte vi samtalet. Kom in på min beställning. En lagom golflunch med enkel förrätt – en canapé eller så – plus varmrätt med öl eller vin. Fisk, självklart fisk. Öring.
Men härnere kallas det ”forell” av mera kulinarisk orsak än biologisk. Finns ingenting som kan kallas forell utanför Schuberts musik.
Beställningen avgjordes till ca-tid och avtalat pris. Saken klar. Tackade för mig med ett handslag. Gick mot utgången. Fortfarande helt folktomt.
Damen vid fönstret var där ännu. Helt stilla. Oavänt spejande ut genom det stora fönstret mot sista green.
Det hade regnat då jag kom till klubben… Så fönstren var immiga. Enkelglas. Det var förklaringen. Såg att hon hade gnidit en oval synöppning, som hade immat igen hela
tiden. Hon hade egentligen inte stått så orörlig, som jag trodde, utan flyttat sig gradvis alltmer åt vänster. Det syntes på imfläckarna. Nästan igenimmat längst till höger om henne.
Hon var så grann, så parant i kroppshållningen, så stolt elegant med sitt blonda hår och den enkla khakifärgade dräkten. En ljusblå scarf runt halsen. Och ännu vände hon ryggen mot den folktomma restaurangen. Jösses, tänkte jag, lever hon och försökte med ett ”Bonjour?” Ingen reaktion.
Sedan fick jag infallet att prova med det mest äktsvenska jag fick med mig från tiden som skogspraktikant på Demonverkets revir – Pärlälven i Jokkmokks kommun:
”Johejdu! Varför stå du där? Kom å sätt dä!” Jag måste ha träffat en ton, tror jag
– vet jag nu. Hon hajade till, avbröt sitt orörliga spejande. Vände sig om, utbröt
”Vad i hela världen! Vem är du? Här i Schweitz?” Med den mest intagande, klara umedialekt jag hört på länge. Jag har aldrig tidigare sett, upplevt en så helt självklar
kvinna. Och med detta enkla, rena leende. Främst i ögonen. Själv måste jag sätta mig bara.
Vi satte oss vid ett bord nära fönstret mot 18:e green. Som den tafatte drummel jag
plötsligt kände mig som satte jag mig först på närmaste stol. Ingen artig väntan alls
må jag tillstå. Bara sjönk ned på stolen som en tom mjölsäck på kvarnbesök. Helt
knäsvag bara. Jag var tagen – eller helt bergtagen. Skulle det visa sig. Nära nog stam-
mande försökte jag tala. Det gick inte. Bara hesa ljud som stockade sig i munnen. Stod
i kö för att komma fram. Hon såg både vänligt och roat på mig och kom mig till und- sättning med ett ”Själv heter jag Hille och är här för att träffa några kollegor, som är
ute och spelar just nu. Vad heter du själv, vad gör du här?”
Bara musiken i orden ”själv” på otvetydigt umemål och med den klingande klara, mjuka modulerade stämman gjorde mig ännu mera omruskad och näst intill svarslös.
Försvarslös. Mjuk i knäna. Tur att jag satt.
”Jo, jag heter Lars” fick jag kraxat fram. Hon tittade undrande på mig liksom på pintjiv, roat. Med en glimt i sina klarblå då samt skuggan av ett leende på läpparna.
Jag vart helt slagen till slant där.
”Jo, jag arbetar på GENACHE inne i stan. I Basel” la jag till, nu något säkrare i rösten. Jösses vilken start för en karlakarl som jag, tänkte jag sedan.
”Jaha, det vet jag väl. För skolan, dit jag är utlånad som utbyteslärare, ligger i stan,
i Basel” la hon till en smula gnabbigt med spefull min. Mycket road kunde jag notera.
Snacka om situationens Dam alltså. Inte Herre, nej.
”Hur ska det här gå?” for det i skallen. Någon fältplan hade jag inte haft eller tänkt
ut alls. Innan. Men hade jag haft det, så låg den i alla fall ömkligen i grus. Nu i alla
fall. Lika bra det. Så går det när man helt oombedd nödvändigtvis ska öppna käften
inför obekanta paranta kvinnor, tänkte jag. Men hon hade redan helt min fascination.
Jag var bländad, såld. Jag ville veta mera. Det enda jag förstod av situationen var att
hon Hille var ini helvete grann, road och fulladdad med utstrålning. Och att jag ville
vara i hennes närhet hur mycket som helst. Det visste jag redan nu och här. I hela jag.
I varenda fiber. Som fått Hillefeber. Men vad önskade Hille då? Fanns där en antydan
till fortsättning? En ömsesidig önskan till något vidare? Ja, jag var ju redan klar. Men
inte redo kanske. Däri ligger skillnaden, om än hårfin. Vi hade ju bara sett varandra
i några minuter ännu.
Kollegorna på banan lät dröja på sig. Ja, Hille hade börjat så smått att spela golf.
Tagit nybörjarkurs och en del lektioner. Men inte här utan hemma i Nyköping.
Vi beställde och fick var sin kopp kaffe med en croissant. Jag startade tjugo frågor,
fick och svarade på minst det dubbla antalet. Vi rökte upp Hilles cigarretter. Marlboro. Det var inte fint gjort. Av mig alltså. Mmm…
Chris, krögaren, kommenterade min rökning,då han serverade kaffet:”Mais, monsieur
vous fûmes! Pourquoi? Vous ne fûmes pas normalement, monsieur le professeur?
N’est pas?”
Vad svarar man i ett sådant läge? Det var en riktig iakttagelse, jag röker ju inte normalt. Men just nu var jag inte normal utan exalterad inombords eller hur man nu
uttrycker det.
”Är du professor? På GENACHE? I vad?”
”Nja, det är bara krögarn, som envisas med att göra ett litet nummer av det här på
klubben, när jag helst vill hålla en låg profil just här. Fjantigt va? Förresten är du också professor, Hille. Lärare på svenska blir ”professeur” på franska. Fiffigt eller hur? GENACHE, ja. Klinisk forskningschef inom avdelningen för genteknologi är min
formella position. Tangerar dina ämnen på gymnasiet. Kemi och biologi med cell-
biologi.
Sa jag riktigt nu? Ursäkta, men jag är nog aningen omtumlad. Vad det nu kan
komma av? Inte mötet med dig, väl?”dristade jag mig att lägga till för att testa den
`knappt nattgamla isen´. Bär det så bär det. Det brännande leendet, som slog in i mina
ögon var svar nog och fejade bort alla tankar på is till förmån för några varmare associationer.
”Tänk Lars, jag tror tamej sjutton att du behagar flörta med mig, en gammal skol-
madam som jag. Har du inte skam i kroppen?”
”Jovisst” sa jag ”nej, se skam har jag varken känt eller sett på länge. I vilket fall inte de senaste två timmarna” svarade jag efter en noggrann titt på klockan. Varpå vi
brast ut i ett hjärtligt och befriande, hejdlöst skratt så tårarna trillade fritt och
vi plötsligt blev snuviga. Man kunde trott att vi var något påstrukna, men så var det
inte. Det var något helt annat. Upprymdhet i varje fall. Behaglig sötma i munnen.
”Dessutom flörtar jag enbart med en icke så lastgammal skolprofessorska, som kan säga svenska sje-ljud som de skola ljuda. Så det så.”
Kollegorna tycktes nu ha kommit till 18:ons green. Dags att runda av med löften om
att träffas längre fram. Helst inom en vecka så det inte bara blev tomma ord. (Helst
ikväll tänkte jag. Ny-het på gröten) Vi bytte telefonnummer och adresser. Jag fick de flesta av oss två. Dvs. jag skrev ned såväl hennes temporära i Basel som den stationära i Nyköping i min kalender. Finfint.
Vi skildes åt då Hille gick att möta vännerna därute på väg från greenen. Åter ett
lovande smil och en knyck på nacken då hon vände sig om för att gå. Kors i fridens namn vilken figur och hållning! Också bakifrån. Tror nästan att mina ögon limmade
fast vid den blå scarfsen nedanför den blonda kalufsen.
Fick till en tafatt vinkning i
i midjehöjd i blotta förvirringen, som hon inte såg men kanske kände ändå liksom.
För hon vände sig om efter bara några meter och fyrade av ett sånt där leende, som
jag redan lärt mig kunde hända helt plötsligt. I samma ögonblick skakade hon till
på huvudet och log igen nu nästan ljudligt, som om hon varit med om något mycket
ovanligt eller komplett osannolikt.
Detta att hon vänt sig om med det där leendet tog jag som ett gott omen. Jag hade
prövats och blivit godkänd. Kanske. Får man tro amerikanska romantiska komedier
så var det möjligtvis så.
Jag samlade ihop resterna av mig, tackade en tålmodig Chris, som väntat en god stund att få stänga. Det var sen fredagseftermiddag, nästan afton faktiskt. Det hade
blivit fredagskväll redan. Vi var de enda som var kvar på klubben. Jag försökte skynda mig iväg tillbaka till GENACHE med Hilles klara, mjuka röst ännu klingande
i huvudet. Plötsligt befann jag innanför grindarna och på min parkeringsplats. Noga med sådant här. Hur det hade gått till vet jag inte medvetet. En sorts personlig
automatpilot bara. Tankarna hade vandrat, följt en annan människa nån annanstans.
Så det kan bli!
Fortsättning följer…
