Sedan år 2000 har den viktigaste internationella konstmässan Art Basel från staden Basel i Schweiz närt en lillasyster i Miami, USA, Art Basel Miami Beach. Varje år har mässan växt både i antalet besökande och med antalet gallerier, men också i betydelse. Under några dagar i början av december sprängde mässan i Miami ännu fler rekord, och hela 36.000 besökare vallfärdade till denna i normala fall ganska kulturfattiga plats i South Beach, Florida.
Även om mässan är sig själv nog att locka all världens konstintresserade så finns det en uppsjö av andra konstrelaterade händelser att försöka hinna med, exempelvis de fem(!) andra mässorna: -scope, NADA, Pool, Aqua och Pulse. Vidare passar naturligtvis alla större museum och kulturinstitutioner på att visa samtidskonst, och de större samlare som bor i Miami med omnejd öppnar upp sina privatsamlingar i sina hem, i sina varulager eller i sina privata konsthallar/museum såsom Carlos och Rosa de la Cruz, Don och Mera Rubell, Dennis och Debra Scholl och egendomsmagnaten Craig Robins.
Det säger sig själv att det är omöjligt att se allt, och även om man gör ett gott försök kommer utmattningen ofrånkomligen efter bara några timmar eftersom varje bås är smockfullt av konst och information som bara väntar på att plockas upp. För den som fått nog av konst erbjuds cocktails och fester redan från lunchtid på de mest exklusiva ställen och gärna vid någon av de stora hotellpoolerna, fram till småtimmarna.
Bland mässorna som uppstått på grund av Art Basel Miami Beach förtjänar NADA, som står för The New Art Dealers Alliance Art Fair att nämnas. Bland gallerierna på NADA återfanns i år norska STANDARD och danska Christina Wilson och Nils Staerk, men inget svenskt galleri. Gallerierna på NADA har som regel inte lika många år bakom sig, och inte heller (ännu) konstnärer i superstar-klass. Stämningen på NADA är helt klart energirik och entusiastisk, och här är det tätare mellan ”oupptäckta” konstnärskap och samlare kommer gärna hit för att göra sina första inköp av ”nya” konstnärer. På den stora mässan, Art Basel Miami Beach, dominerar de redan etablerade namnen inom samtidskonst såsom Franz Ackermann, Olafur Eliasson, Atelier van Lieshout, Tony Cragg eller Lawrence Weiner. Svenska gallerier som ställde ut i år på mässan var galleri Andréhn-Schiptjenko och Galerie Nordenhake.
Mässan uppmuntrar gallerierna att vara innovativa när de skapar sina bås, och i år har de en helt ny sektion dit man kan söka kallad Art Kabinett som innebär mer curaterade bås vilket är en ganska befriande aktion för att kunna erbjuda besökaren mervärde.
En annan sektion som även den tillhör mässan är Art Positions, vilket innebär att 20 gallerier ställer ut i lika många stora containers som är utplacerade direkt på stranden. Här kan man se galleristerna sitta utanför sina ”gallerirum” i bara bikini eller badbyxa och lojt guida sina besökare genom utställningarna eftersom solen skiner i Florida och temperaturen är hög, inte bara på grund av nyfikna mässbesökare.
En mässa finns ju till i första hand för att gallerierna skall kunna sälja konst till samlare, och tvärtom, att samlare skall kunna finna högkvalitativ konst hos etablerade gallerier. För de av oss som inte är intresserade först och främst av konst som lyder under kommersiella lagar kan konstmässor därför vara ganska tråkiga, förutsägbara och vill det sig riktigt illa så skapar marknadskrafterna förutsättningar för konst och konstnärer som är ofördelaktiga och till och med skadar konsten. Men på stranden, inom området för Art Positions återfanns denna mässas absoluta höjdpunkt i form av den nya sektionen Art Perform. Jens Hoffmann, som i vanliga fall arbetar som curator vid ICA i London hade curaterat ett program med performances som ägde rum varje dag under mässans öppettider.
Performances är ju som regel ganska svåra att transformera till handelsvara, även om det går. De performances som visades under mässveckan gick dock inte att köpa, vilket var ett villkor för sektionen. Laura Belèm till exempel, tog varje dag med sig mässbesökare ut på stranden för att leta efter bortglömda och tappade objekt på stranden, vilka hon samlade i behållare, och det mest uppmärksammade verket stod Jennifer Allora och Guillermo Calzadilla för – de lät en officer från amerikanska armén försöka få mässbesökarna att skriva in sig i armén. Om de ”lyckades” återstår att se. Det ska bli intressant att se om marknaden, och Art Basel Miami Beach kan lyckas toppa årets mässa – det kan bli tufft.
