Den nya utställningen ”Here Comes the Sun” på Magasin 3 är snygg. Den är curerad av stjärncuratorerna Daniel Birnbaum, Rosa Martínez, Jérôme Sans och Sarit Shapira. Sedan lite mer än ett år är de alla knutna till Magasin 3 under benämningen ”associate curators”. Det vill säga, de arbetar och verkar primärt på annat håll men kommer tillsammans, eller själva dyka upp som gästcuratorer. Den första utställningen blev en kollaboration dem emellan.
Curatorerna är stjärnor i konstvärlden. De samlade konstnärerna går inte av för hackor de heller, som tur är. All världens stjärncuratorer kan inte utan begåvade konstnärer få ihop mycket till utställning. De mest omtalade är Francis Alÿs, Olafur Eliasson och Tobias Rehberger. Eliasson är vid sidan av Svenske curatorn Daniel Birnbaum den ende som är Skandinav. Eliasson är född och uppvuxen i Danmark.
Magasin 3 har som vana att göra eleganta utställningar. Och denna är alltså inget undantag. Konsthallen är privatfinansierad och spar inte på det där lilla extra som förvandlar det tråkigt sparsamma till det elegant minimalistiska. Utställningen tar upp alla konsthallens utrymmen, men inte på något flådigt sätt, utan alla får sin fristående och tillsynes rättvisa plats.
Enligt förhandsinformationen handlar utställningen om kosmologi, tid och förstås om solen. Därav titeln. Som förresten är lånad av Beatles’ hitlåt från 1969. Kosmologi, tid och sol visst andas dessa begrepp kärlek, fred och 60-tal? Beatleslåten kom också året efter hippiegenerationens stora år – 1968. Men, nej förutom just titeln så ser man inte till någon 60-tals-kärlek-och-fred-mentalitet bland de utställda verken. Det verk som kan ses snudda vid ett ”tillbaka till naturen”-tema är den israeliske konstnären Avital Gevas platsspecifika installation Biofilters and Communities. Geva vill förmedla sin upplevelse av tiden som cyklisk. Han visar upp en jätteinstallation med växande vete. Verket bjuder betraktaren på en hel värld av liv; mikroorganismer, fiskar, vete, vatten och ljus samsas i en stor bassäng.
Tobias Rehberger som faktiskt ännu inte är särskilt känd i Sverige, visar verket 7 ends of the world. Det är svårt att se att det här verket skulle leda till ett större Nordiskt genombrott. Det består av 222 lampor och påminner visuellt framförallt om samtida design. Konceptuellt är verket betydligt omständligare, tillika, paradoxalt nog ändå enkelt; verket är ett slags solur. Något man dock inte sådär direkt blir varse om, utan den erfarenheten kräver för de allra flesta extern information i någon form.
I utställningen samsas tio konstnärer, varav två arbetar som ett team – Jeroen de Rijke & Willem de Rooij från Holland. De presenterar filmen Bantar Gebang som visar en soptipp utanför Jakarta i Indonesien. Filmen är tio minuter lång och man får ta del av morgongöromålen för dem som har sina liv på platsen. Inget händer förutom att solen går upp, och människor går omkring i den obeskrivligt ohälsosamma miljön. Trots att platsen uppenbarligen måste vara en besvärlig hälsorisk tycks människorna må någorlunda okej. Människans pragmatism blir här tydlig – vi gör det bästa av vad vi har. Oavsett om det handlar om en rymlig lägenhet i Stockholm, eller en soptipp i Jakarta. Men att se dessa människor lunka omkring ger en underlig känsla. Filmen registrerar, inga kommentarer eller moraliska dilemman presenteras. Betraktaren ser endast den rörliga bilden och vad som försiggår.
Francis Alÿs den belgiskfödde men i Mexiko verksamme konstnären, visar ett närmast socialantropologiskt verk. Formulärliknande papper har hängts upp tillsammans med en serie bilder som alla är alla tagna från samma plats och visar en enorm flaggstång i Mexico City. Under dagen faller flaggstångens skugga åt olika håll. Flaggstången blir helt enkelt timvisaren i ett stort solur. En film, Zocalo visar samma process. Det som gör att man tänker socialantropologi är det faktum att de människor som stämmer träff på det stekheta torget bildar en linje som överensstämmer helt med skuggan från flaggstången. Ingen klarar av att stå i solen, alla dras instinktivt till skuggan. Verket blir en studie, ett arkiv över hur människor på just denna plats förflyttar sig under den gassande solen.
Utställningen är framförallt snygg. Den som vill ha visuell upplevelse bortom vardagens reklamestetik bör genast bege sig till Magasin 3. Utställningens tema, ”sol och kosmologi” – gissar jag – är dock bara en förevändning att plocka ihop curatorernas favoritkonstnärer. Få verk känns explicit och på något mer eftertänksamt sätt kopplade till dessa uttalade begrepp. Åtminstone inte på ett sätt som ger mig bilder om att konstnärerna och curatorerna har diskuterat till exempel ”jordens bana runt solen”. Och det är förstås inte för att fråga sig om jordens bana runt solen man går till Magasin 3. Nej givetvis inte. Till Magasin 3 går man för att få uppleva konst, och det kan man gott fortsätta med. Åtminstone under denna utställningsperiod.Olafur Eliasson verkar vara en Sverigevän, i alla fall att döma av hur ofta han ställer ut. I dagarna öppnar han på Malmö Konsthall och när Galleri Brändström & Stene nyöppnade så var det med Eliasson. Och nu dyker han alltså upp på Magasin 3. Till utställningen presenterar han något som kallas Stockholm Solar Lab. Förutom Eliassons vanliga optiska lekar, så presenteras också en modell för vad som förslagsvis är ett slags solmuseum. Visst är det en fin idé? Sannolikt, och tyvärr kommer den aldrig att genomföras. Modellen till byggnaden har en intressant organisk form som för tankarna till en slags mjuk och antifascistisk futurism. Kanske kan locka någon företagsam byggherre?
