Att Carl-Johan Vallgrens roman Den vidunderliga kärlekens historia fick ett så ärofyllt pris som Augustpriset 2002, förvånar mig inte det minsta. Den griper tag i mig på ett sätt som en bok sällan gör. Komponenter som sorg, ondska, utsatthet och en vidunderlig kärlek som ledstjärna skapar en dragningskraft till detta omtumlande mästerverk. Att läsa denna bok är en fröjd för själen, eftersom den visar att klyschan ”kärleken övervinner allt”, faktiskt stämmer.
Handlingen är oftast det som är intressantast när vi väljer en bok,och det är också den som oftast får oss att avgöra om boken är bra eller dålig. Därför tänkte jag börja med att presentera bokens handling, just för att ni ska få en inblick i mitt resonemang kring boken.
Historien handlar om Hercule Barfuss som föds missbildad och som dvärg i Tyskland 1813, han är dessutom döv och stum. Som kompensation har pojken fått en gåva, han kan läsa andra människors tankar och på något sätt tala till dem på telepatisk väg. En flicka föds samma natt som Hercule och hon får namnet Henriette Vogel. Det är hon som ska komma att bli Hercules ledstjärna och hans mening med livet. Dessa två barn växer upp tillsammans och de älskar varandra villkorslöst, eftersom Henriette ser bortom sin älskades yttre. På grund av ödets grymhet så skiljs dessa två åt, och då Hercule inser att han lika gärna kan dö utan henne, så påbörjar han sitt sökande efter den människa som han älskar så högt. Vi får följa Hercule genom Europa, där han möter människor som antingen vill hjälpa eller stjälpa, han hamnar i kloster, varietésällskap och slutligen också hos sin Henriette.
Efter att länge ha suttit och funderat på varför denna bok är så tilltalande, har jag kommit fram till att det inte beror på de välformulerade, ibland komplicerade meningar, inte heller på det så typiska 1800-talets tidsskildringar. Utan jag tror snarare att det beror på en osedvanligt fantasifull och vacker historia. Visserligen kan böcker vara väldigt bra och tilltalande just på grund av att de berättas med en sån språkskicklighet, men denna gång handlar det bara om historien. Berättelsen om en kärlek som övervinner allt.
Man kan ju egentligen säga att temat kärlek finns i de allra flesta böcker, men inte riktigt på det här magiska sättet som i Den vidunderliga kärlekens historia, för här ser man en så tydlig skildring av en kärlek som har de allra sämsta förutsättningar för att överleva, men som ändå håller livet ut.
I slutet av boken så pågår en maktkamp mellan kärlek och hat. Efter Henriettes död så har Hercule blivit som besatt att hämnas på livet, på sitt livs plågoandar. Och när han är på väg att ta död på det allra sista offret så uppenbarar sig Henriettes röst inom honom.
”Det var kärlekens röst som talade till honom – i honom – bortom alla mänskliga
språk, bortom livet och döden; det var den rena, outspädda kärleken, själva dess idé
som nu bredde ut sig inom honom likt en fällning som fördrev den kraft som varit på
väg att förstöra honom; hatet. Han omslöts av en ömhet han aldrig tidigare erfarit, så
stark att den utplånade allt annat: avskyn, blodtörsten, och vad han trott varit den
obotliga sorgen.”
Detta citat tycker jag styrker min åsikt ännu mer, för vad är mer lämpligt att besegra hatet än den starka och sanna kärleken? Kärleken i boken har inte bara besegrat hatet, utan den har också besegrat så många fördomar, både i boken och hos mig själv. Henriette är den som ser bortom hans fula utseende och verkligen älskar honom för den han är, så man kan säga att kärleken även besegrar hans yttre i en tid där allt sådant var oacceptabelt.
Men trots att det känns som att jag har tagit ut essensen av boken, så kan jag inte låta bli att fortfarande undra varför jag blir så fäst vid den och varför den känns så äkta. Är det verkligen bara ”en kärlek som övervinner allt” som jag dras till, eller ligger det något mer bakom? Och det slog mig nu, det kan inte bara vara handlingen som gör den så intressant. Den 41-åriga författaren Carl Johan Vallgren som kommer från Linköping har lyckats skapa en bok som jag fastnar för, och säkerligen många med mig.
Som jag skrev i början så ansåg jag att min fascination för boken inte berodde på Vallgrens språksicklighet, men nu när jag har suttit och funderat så tror jag faktiskt att det gör det.
Med sin kunskap, ordförråd och fantasi så har han lyckats dra med mig i boken, han fångade mig totalt. När han målar upp mening för mening så väcks på något sätt min egen fantasi till liv,och jag blir fast i mitt huvuds bilder. Alltid när jag läser böcker, så kommer det upp bilder i mitt huvud som motsvarar författarens meningar, det tror jag händer de allra flesta människor, men just i den här boken så blir det en sån känsla och magi när man läser.
Vid ett tillfälle var jag så inne i boken att det jag läste gjorde mig rädd. Jag visste vad som skulle hända, jag anade oråd, det var precis som i en Hitchcock-film och man bara väntar på att något ska hända. Det var just den här meningen som fick mig att haja till: ”En trädgren slog mot fönstret och när han vände sig om såg han att katten fortfarande satt kvar. Den måste vara sjuk tänkte han, eller djupt förvirrad, vad gör den annars på fönsterbrädet?”
Det är ett väldigt bra omdöme när man på ett eller annat sätt blir berörd av en bok. För det är väl det som varje författare vill att man som läsare ska bli?
När jag läste Den vidunderliga kärlekens historia så kunde jag inte undvika att lägga märke till Vallgrens detaljerade sätt att skriva. Han måste ha ägnat oändligt många timmar åt research i och med att boken innehåller sådana detaljbeskrivningar av Europa under 1800-talet. Han beskrev exakt hur omgivningarna såg ut, hur inkvisitionens förhörssystem fungerade och man fick en inblick i hur människor levde. Allt var in i minsta detalj beskrivet, så jag fick känslan av att befinna mig i Hercules värld, vilket antagligen också var meningen.
Man kan jämföra denna bok, men kanske främst Hercule, med otroligt många andra, titta bara på Victor Hugos bok Ringaren i Notre-Dame och se likheterna. Quasimodo blir utsatt för sitt fula yttre, precis som vår huvudperson. Är kanske Den vidunderliga kärlekens historia en omskrivning av Ringaren i Notre-Dame? Eller kanske Mary Shelleys Frankenstein, där ett oskyldigt monster blir utstött från resten av världen? Ja, man kan hitta många likheter, men kanske främst med romantikens ideal av mystik, spänning och fantasi. Vallgren har nog inspirerats mycket av romantiken.
I början av boken så kunde jag inte låta bli att tycka synd om Hercule, pojken som var ful och som inte kunde klara sig själv, men när hans Henriette dör så blir det en klar peripeti och handlingen får en helomvändning till det negativa. Hercule vill hämnas och efter det så förvandlades min sympati till ett förakt, vilket är väldigt skickligt gjort då jag får dessa känslor. Boken är som en berg och dalbana, man följer Hercule från den ena staden till den andra, och inte går det långsamt heller. Vissa episoder av boken upplöses i tomma intet och man kan inte undvika att bli förbryllad över vad man ska rusa in i härnäst.
Så nu när jag är i slutet av min analys så har jag kommit fram till att jag först trodde att min dragning till boken berodde på själva historien, men att jag sen kom fram till att det måste ha berott på Vallgrens sätt att skriva. Det är upp till er läsare att avgöra om ni vill hålla med mig, eller inte, men jag har i alla fall försökt att få med er så gott jag kan. Jag tycker definitivt att alla borde läsa och svepas med av denna bok, framförallt för att börja tro på den så vanliga klyschan och för att förverkliga sin egen kärlek som övervinner allt..
