V: Det var en beskedlig början. En öde strand i ett fjärrans landskap. Här låg stora kvantiteter drivved. Närmast utan eftertanke begynte jag att ställa upp dem. Jag hade vid den tiden dessutom en plan att bygga en pyramid av stenar. I det första skedet prövade jag att använda drivveden för det syftet. Men det var motsträvigt. Jag hade dessutom de stora egyptiska pyramiderna som förebilder vad gäller höjd. Höjden på dessa är bortåt 150 meter. Eftersom Kullaberg, vid vilkens strand Nimis är beläget, är knappt 190, var det inte lätt att komma tillrätta med den betingelsen. Jag tänkte mig att spänna upp linor från en bas på stranden men jag insåg snart att det inte lät sig göras.
S:Vad blev då målsättningen?
V: Målsättningen gick förlorad och fick ersättas med något Meningsförlusten var besvärande och jag funderade mycket på den. Det blev till slut att jag bestämde mig för den kuriösa tanken att upprätta en kombination av skulptur och universitet. En plats som skulle kunna utlösa tankar genom denna kombination. Det var ändå tämligen abstrakt och jag drog därför in en annan tanke: havshämnaren. Jag hade nästan drunknat i en storm 1978 och jag ville åstadkomma något ur detta drastiska minne. Det finns ett par havshämnare i historien, diktaren Egil Skallagrimson och perserkungen Xerxes. En tid sällade jag mig till detta sällskap.
S: Hur då?
V: Att skapa en bebyggelse som havet inte kunde nå med sina hetsiga böljor.
S: Du har sedan fortsatt i många år. Ett både kopiöst och säreget arbete. Vad är drivkraften i ett sådant företag?
V: Drivkraft och målsättning hänger samman.. När något är utsatt som mål och detta mål befinnes vara lockande, då går drivkraften igång. Nu blev det så för min del att de ansatser till målsättning som jag spekulerade i, ganska snart kom att förlora sin betydelse. Själva företaget tog över, den övergripande målsättningen försvann. Det visade sig fungera väl utan idé. Men det fanns annat som låg närmare.
S: Och det var?
V: Själva byggandet tog över.. Intet visste jag och intet kunde jag i detta hantverk. Att svinga en hammare, att komma upp i någon höjd, att skapa skydd och hägn, allt sådant var en upptäcktsresa för den fåkunnige. Saken hade väl något att göra med skulptur. Men jag var ingen sådan. Jag hade ägnat många år åt måleriet och sedan några åt idékonst. Nu vann jag stadigt mark med konstruktionens utveckling, teknikens beskedliga framgång och en vilja att få ordning på den helhet som oregelbundet tog gestalt – och som inte var tilltalande.
S: På vad sätt var den inte tilltalande?
V: Den förmådde inte förmedla något helhetsintryck.. Ingen riktning, ingen form, bara bräder som pekade i alla riktningar. I detta inledande skede blev det mycket koncentration på formgestaltningen. Jag lyckades uppnå en viss kontroll, men tillfälligheterna och de praktiska omständigheterna gjorde att det inte riktigt ville lyckas. Dessutom hade jag ingen föreställning om vad det skulle innebära att få den dit jag önskade – vad det nu var jag egentligen önskade. Och tiden gick och verket växte, blev stort och överstort. När det gått något år insåg jag att det kunde få konsekvenser.
S: Jaha, och vad var det du tänkte på som konsekvenser?
V: Ja, oaktat att det var en plats där sällan någon sågs, befann jag mig på ett naturreservat. Den storlek som Nimis uppnått var av sådant mått att det nog inte kunde passera oförmärkt om saken kom till behandling.
S: Och i den saken hade du inte fel!
V: Nej, jag tog inte miste.. 1982 inträdde länsstyrelsen som en mäktig aktör på denna konstscen och avslutade därmed den inledande eran. Det blev nya mål och nya möjligheter. Den sociala processens magiska teater kom alltsedan dess att dominera verkets karaktär. Och drivkraften gavs nu många källor. Det var kamp på många plan. Och det var uppmärksamhet. Jag hade hamnat i vad man i konsten kan kalla för en gunstig position. Knappast kunde den bli bättre, åtminstone sedan jag förstått att komponera i den byråkratiska och juridiska labyrinten. Och de många upprörda rösterna skrev ut sin längtan efter borttagning, andra tog saken i försvar. Vandalerna kom med eld och yxa. Det var som man säger ett liv och ett kiv. Och ingen ändalykt kan ännu skymtas på hela detta företag.
